Ja, hösten var lång, mörk och jobbig. Sen fick vi VINTER, för första året på många. RIKTIG v vinter, med massor av snö och inte nåt slask och tråk så långt ögat kan nå.
Så.....jag letar upp min blogg igen, nu när det känns som om näsan är över ytan igen.
Ja, det är en del tankar som går genom mitt huvud nu.
Det är alltid med ett visst vemod man känner att sommaren snart är slut. Känner mig lite sorgsen.
Samtidigt kan det vara lite skönt att få komma tillbaka till rutiner igen. Ja, iof, vår familj är ju ändå fylld av rutiner tack vare att sonen måste ha det så. Men med rutiner menar jag mer en vanlig vardag, skola osv.
Vi har ju varit hemma tillsammans hela sommaren och det blir nåt annat när det är dags att ställa kl på 06,15 igen.
Hur har sommaren varit då? Ja, tyvärr återigen alldeles för mycket regn och definitivt för lite bad.
Men ändå bra. Härliga kinesträffar, utställning, fika med kompisar, lata, härliga dagar framför en mysig film.
Promenader med hundarna, en del korta resor med sonen......jo, det har varit bra.
Nu ska sonen upp i 4:an. TACK och lov att han har sin skola, som är så bra för honom och de andra som är som han. Man behöver inte längre ha ont i magen för att skolan börjar utan kan se fram mot det. Vilken skillnad mot förra skolan, Friskolan Skitskolan!
Saknar en del vänner som jag inte träffat på ett tag. Tänker MASSOR på Witch. Det händer mycket i hennes liv nu och jag önskar att jag kunde göra nåt....Toksaknar att prata med henne.....Skickar i alla fall min kärlek och mitt stöd....även om det inte räcker på långa vägar.
Hoppas att ni alla har haft det bra och HAR det bra.
Sommaren har varit intensiv....inte många stunder för mig själv med tid för att hämta andan och samla krafter.
Men nu har det hänt.
Mannen hade äntligen några lediga dagar. Den första av dom var sonen och han till Norrsundet. Poolbad och fika för dom. Vila för mig. Handlade lite och umgicks en stund med älskade brorsdottern.
Igår åkte jag ensam till en kompis....Vuxenprat över en kopp kaffe. HÄRLIGT!
Idag skjutsade jag sonen till en klasskompis. Jag åkte sen till vår älskade Bolougnerskog, gick där en timme med hundarna. Sen hem till altanen, kaffe med en god bok som sällskap!
Nu känns det som jag hämtat kraft. Jag ÄLSKAR min familj men egen tid det behöver vi alla!
Jag fyllde ju förra helgen och min kära syster igår....Vi tog våra kalas tillsammans, lite lättare för en del släktingar tex som inte hade lust att åka en bit för vår skull två ggr samma vecka.
Sagt och gjort. TACK och lov så bestämde jag i sista stund att INTE beställa två stora smörgåstårtor......kanske kände jag på mig.....
Jag fixade kaffe och goda småtårtor.....väntade på gäster.
Syrran med man, svärmor dök upp, det var väntat.
Sen väntade vi, fikade och väntade.....men ingen mer.......
En NÄRA släkting väljer bort oss....blir såå jävla besviken och ledsen.
Ringde för en vecka sen med meddelandet att vi skulle skjuta på kalaset till idag..
Fick höra att de har ju såååå svårt att planera. Det gick bra att planera in annat till idag, DET gick bra.
Jag tänker på de som vi förlorat de senaste åren, som dött och försvunnit från oss.
Borde vi inte vara lite mer rädda om varandra?
Är jag inte ens värd ett telefonsamtal, ett grattis från en så nära familjemedlem?
Tydligen inte.........
GRATTIS till min kära syster och tack för att du finns!!!!
På förmiddagen var det som vanligt besök hos Bergmans i Norrsundet, som bjuder alla i byn på kaffe med dopp och levande musik till. Det har blivit en tradition att åka dit.
Pepparlax inhandlades och efter en del kramande av släktingar så styrde vi bilen hemåt igen.
Väl hemma fortsatte jag med min lilla buffé som syrran med man skulle bjudas på. (Min gubbe fick skinkstek med gräddsås han, innan han försvann in i taxikörandets förlovade land).
"Ljuvlig potatissallad" och "Lyxig fläskfilé", skumma namn men gott. En del sillar blev det, pepparlax, Smögenröra, grillad kyckling, gott bröd med smör och Västerbottensost.
Lite vin och öl till, men bara lite.
Sen kaffe, kladdkaka och gammeldags vaniljglass.
Ja, inte var det synd om oss inte!!!
En lugn och trivsam midsommar.
Idag har vi bara latat oss. Bara varit.......
Mannen jobbar natt igen och sonen och jag glor nu på tv...
Hundarna fick sig en liten spabehandling så de soover i soffan.
Det regnar och är kallt så man skulle kunna tro att det är oktober!
Hoppas att mina tomatplantor inte ger upp i brist på värme.
Skulle ha åkt på utställning i helgen och överraskat mina vänner med att dyka upp.
MEN eftersom pengarna inte finns och eftersom de som FORTFARANDE är skyldig mig pengar tydligen inte vill ge mig dom, så får jag vackert stanna hemma.
TACK så mycket för den!
Annars känner jag mig lite låg och orkeslös så jag väljer att inte vara så social. Lägger energin på familjen och hundarna.
Det händer saker i helgen som jag kanske borde uppmärksamma, men jag ORKAR inte.Jag får se om mitt eget hus nu och den här gången tänker jag INTE bry mig om vissa tycker att jag gör fel.
Jag tänker INTE vända ut och in på mig mer!!! NEJ! Sätter ner foten och säger NEJ!
Önskar alla som vet med sig att det gäller dom, en go helg, trots vädret.
Svinkall dag. Det har blåst småjävlar hela dagen! Brrrr!
Det har ändå varit en väldigt fin dag, på ett annat sätt.
Efter skolan idag skulle sonen äntligen låta mig lösa in mitt presentkort!
Han bjöd på konditori, vi satt längst in men en varsin bakelse, kaffe och läsk.
Pratade och fnissade och hade det så mysigt.
När jag tackade honom så sa han: "Ja, vad gör man inte för sin mor?"
UNDERBARA unge!
Vi shoppade lite på stan. Köpte present till 10-årsfesten han ska på i morgon, var på Myrorna där sonen absolut ville köpa sig en skjorta och slips till festen. (JA, han ÄR bara 9 år). Det fick han såklart så efter en del provande hade han bestämt sig. Han kommer att bli såååå fin.
Vi tog bussen hem, stannade till vid pizzerian och köpte med oss mat hem.
Efter gårdagskvällens Eurovisionsmys med sonen, min syster och Jan Jan så såg jag fram mot en härlig söndag med hundutställning.
Det blev det också även om 3 anmälda kineser bara blev 1.
Vi träffade i alla fall en hel den andra goa hundar med trevliga mattar och hussar.
Supernakna Herta var dagens höjdare för mig! LITEN, NAKEN och tik, kan det bli bättre?
Tack för den härliga bekantskapen Nina!
Sonen överträffade sig själv! Gick FLERA ggr ensam till bilutställningen som var i närheten och innan dagen var över så hade han ridit också! Han har ju sina "jobbigheter", som han själv kallar det och det krävs så mycker mer av honom än av vanliga barn att klara vardagen!
Men han är min kämpe! Jösses vad han växer och jobbar bra med att komma över sina rädslor!
När du läser det här gubben min ska du veta att jag är SÅ stolt över dig!
TACK systra mi och min älskade son för en BRA och HÄRLIG dag!
Nu säger jag inte att jag är den mest perfekta, det är ingen, men det börjar att bli en ohållbar situation i vårt kvarter.
Ett gäng SMÅUNGAR som går bärsärk. De slåss med pinnar, de hotar varandra, andra barn OCH vuxna. Om de gör illa varandra finns det INGEN empati.
"Jag ska döda dig, jag ska skära halsen av dig".
Det är vanliga tillrop här nu för tiden!
Det är fler nu som , vars barn inte VÅGAR vara ute och leka.
De är kaxiga, skriker könsord, kastar sönder fönsterrutor osv osv osv i all oändlighet.
De värsta barnens föräldrar är såklart INTE ute och ser vad deras barn gör.
De är ute sent också, alldeles för sent för barn som går 1-2an kan man tänka.
För sent för barn i ett kvarter där det FINNS knarkare som drar hit diverse andra otrevliga individer......
Vi bor mitt i smeten där bråken sker. Nåt av barnen bor precis här, de andra längre bort, alltså deras föräldrar ser inte och har ingen aning.......Vill kanske inte se. orkar inte. Men ska vi alla andra orka då????
VARFÖR låter man sina barn vara ute själva när de inte klarar det?
Är det så jobbigt att klä på sig och vara ute med sina barn?
VART har rutiner tagit vägen?
Ska inte små barn sova på kvällen?
VAR är respekten? Ska man behöva få könsord skrikna till en när man försöker säga till?
Ska äldre människor behöva vara rädda och ledsna för att SMÅBARN är så uppkäftiga!
Varför LEKER inte de här barnen? Det slåss och gapas, hotas, jagas. De är VÅLDSAMMA.
KOM IGEN föräldrar!!!! KOM UT från era lägenheter och ta hand om era barn!
För nåt/några år sen var det ett glatt gäng föräldrar som samlades här på gården VARJE dag, De var ute med sina barn, satt och drack kaffe och hade det väldigt mysigt,
Det var inget bråk och inte denna "TERROR" som det börjar att bli.
Jag har själv ett barn med en diagnos. Jag vet inte hur det är med de här barnen, det ska jag låta vara osagt.
Min son vill inte vara ute utan mig, fast han är 9 år.
Diagnos eller inte, man ska inte utsätta andras barn för detta och inte sitt eget heller!
Jag vill inte bo kvar snart.......ge mig pengar så jag kan köpa hus och dra härifrån till lugn och ro.........
Jag har haft en stor huvudvärk länge! Ja, inte bokstavligen men i alla fall ett bekymmer.
Min sk syhörna i köket!
Det började med mina två nakenhundar som ju måste ha kläder.
Att köpa på affär går inte.
Antingen finns det ingen funktionellt eller så är det SVINDYRT!
Så började då hamstrandet och det nästan maniska köpandet av tyger.
Någon direkt ordningsmänniska är jag ju inte, så det dröjde inte länge innan det var...ähum,oordning, för att vara lite försiktig.
Nu har jag LÄNGE varit på väg att sy nya halsband och nya regnoveraller till vovvarna, men det har inte gått, eftersom jag inte hittat nånting alls i oredan.
MEN, idag hände det!
Hörnan har fått sig en makeover! Allt är i ordning, sorterat, fixat!!!
Två sopsäckar med tyger går till två sygalna vänner! (Sånt som jag TÄNK att sy nåt av men som jag nu insett attt det inte kommer att hända).
Kvar är det som jag verkligen kommer att använda. KANON, UNDERBART känns det!!!!
Utmaningen består i att man ska svara på nedanstående utvalda frågor
sen utmana ytterligare fyra stycken, och såklart tala om för dem att de är utmanade…
Fråga 1: Vilken mat äter du ofta?
Tyvärr snabbmat, men också POTATIS! Älskar potatis!
Fråga 2: När du är på kalas, är det du som sitter kvar eller hjälper du till med att duka av?
Det beror på, jag kör nog båda varianterna, det beror på vem jag är på och hur situationen ser ut.
Fråga 3: Var sitter du helst när du bloggar?
Vidmin bärbara pärla. med ett öga på tv:n
Fråga 4: Köper du ofta trisslotter?
Sådär, inte så ofta, men drömmer om storvinsten.
Fråga 5: I vilken stad eller land har du haft den bästa semestern?
Jag har nog inte haft den bästa semestern än.
MEN har ett härligt minne av ett stort kramkalas i Västerås för några år sen. Med en hel hög engelsmän!
Fråga 6: Vilken TV-kanal tittar du helst på?
4:an. OCH 6 Viasat så att jag får se Miami Ink och LA Ink!
Det har varit en omtumlande vecka med många olika känslor....
Snart slut på helgen och en ny vecka tar vid.
Har en del planer som jag hoppas att jag orkar genomföra.
Det gäller tex städning bland alla tyger och att jag måste sortera hundkläderna.....Låter som en ett enkelt jobb, men bara ni som sett mina högar vet att det inte är så. Håll tummarna!
Idag har sonen och jag varit på bio. Det blev lite jobbigt för honom som genom sin diagnos är ljudkänslig. Vi brukar inte ha problem med bio, men idag var det på gränsen. Han fixade det ändå och nästa gång är hörselpropparna med! Fattar inte varför det måste vara så in i bomben högt ljud för??????
Ser fram mot den här veckan ändå. En jobbig sak måste sägas. men det ska jag fixa. Jag har INGET att förlora!
Nästa helg är det kinesträff och då får jag träffa alla underbara människor och hundar igen!
Tack för era gulliga kommentarer till mitt förra inlägg.
Visst är det viktigt att också VARA en vän, hoppas att jag är det....men när jag blir utnyttjad.....då har jag kanske inte varit en bra vän jag heller. Jag BORDE inte låta mig utnyttjas........men när man är så DUM så man vill vara snäll...suck, så FEL det kan bli!
Idag har varit en bra dag, med sol.
Sonen och jag har varit och shoppat. Stövlar till honom, koppel, foder och grisknorrar till vovvarna. Deo och lite annat smått och gott till mig.....Aloe veragel, men den är iof både till mig och hundarna.....*ler*
Var till syster min ett tag och fikade. Det var gött att komma hemifrån en stund...
I morgon ska vi på bio, nya Kenny starfighter.
Mannen då? Ja, stackaren jobbar vidare med nätter....jag är stolt över honom som orkar!
Bra med lön som jag kan göra av med!, Moaaahahahahahahahaha!
Man kan fundera mycket över det....vad som är en vän, vad som gör en till en bra vän?
Jag har människor runt mig som accepterar mig för den jag är, som tycker om mig som person, inte för vad jag GÖR.......
Att ha en vän.....en gåva, att känna en annan människa som blir mig väldigt nära. Som vet det mesta om mig, som älskar mig även om jag inte är perfekt.
En vän fyller mig med energi, en vän ska inte sluka mig med hull och hår för egen vinnings skull.
En vän ska ge min själ ro.....inte totalt tömma mig på kraft.
Jag har såna vänner, som är ärliga och riktiga, både gamla och en del nya som är är SÅ glad för.
FÖRHOPPNINGSVIS är jag också en sån vän. En vän som tillför hjärtat och själen något....
Jag tror tyvärr att jag gått på nitar lite då och då......Blivit utnyttjad...så länge jag UTFÖR nåt så är jag en vän, men när jag är bara jag, då är jag inte mycket värd.
Sånt sårar, men enough is enough. NO MORE!!!!
TACK till er som är mina RIKTIGA vänner, som ställer upp i vått och torrt.
Jag älskar er och jag finns här för er också.
Ni andra får ta er en funderare på ert beteende.....kanske man ska vara LITE mer rädd om de runt omkring er.........
Igår var bland de största dagarna i mitt liv. För de som inte känner mig och mina nojor kanske inte kan förstå, men för er som vet, förstår att det är STORT.
Jag har ju berättat förr om att jag inte kört på vintern, jag gjorde de första försöken nu den här vintern och då har jag ändå haft körkort sen 1996.
Min rädsla har berott på en olycka på 80-talet. Jag var passagerare på en buss som krockade med en timmerbil.
De här första gångerna har det ändå varit bra väder, med torr asfalt på vissa ställen, men så igår! DÅ var absolut första riktiga vinterkörningen! Det snöade och var ordentligt skitväder.
I vanliga fall skull jag ha fått panik redan på morgonen, gråtit och gjort allt för att "slippa". Jag har ju t om haft problem med att ÅKA bil på vintern.
MEN, igår körde jag och det var ROLIGT! Jag kände ingen rädsla eller ångest alls!
MYCKET märkligt!
Idag är jag GLAD, STOLT och känner min VUXEN. Ingen liten rädd Karin utan en vuxen som klarar det som andra klarar. Underbart!
Witchwoman! Några rader till dig. Dina ord i förra blogginlägget värmer och du är alldeles fantastisk! Tänk vilken tur att jag hittat dig!!!!!!
Kramar till alla! Våren dröjer men livet kan vara härligt ändå!
I morse gick jag en ordentlig långpromenad med vovvarna. Den blev nästan längre än vad jag och min onda kropp orkar.
Det blev nästan 1 ½ timme. Tänk att bara för något år sen orkade jag knappt gå 5 minuter!
Konditionsmässigt skulle jag kunna gå mycket längre, kondis har jag, men det är min krokiga fot som gör så förbannat ont! Resten av kroppen också, men inte som krokfoten. blääää.
Snälla mannen hade dammsugit när jag kom hem, så jag gjorde bara den sista touchen av veckostädningen.
Måste förresten lägga till lite till min förra blogg.
Såklart borde jag välja bort städningen, inte hålla på så att jag är så trött och har så ont så att jag kräks, men det är ett val som inte går att göra på nåt annat sätt.
Jag är ju allergisk och har astma. Städar jag inte kanske jag inte tål mina hundar!
Jag klarar hundarna om det inte blir för dammigt.
Så nu förstår ni, jag kan ju inte välja bort mina trollbarn!
Tack till underbara mannen som förstått, de här senaste dagarna har jag kunnat släppa lite och kunnat andas igen.
Tårarna då?
Ja, kära Jipe var hit igår i förrgår. Det var en del papper efter käraste bonusdottern som måste skrivas på.
Han lämnade en del bilder på blommorna från begravningen.
Idag när jag städade i datorrummet hittade jag bilderna på skrivbordet.
Där fanns också en alldeles makalöst vacker bild på Åsa.
Hon håller om en katt, blundar och är så fin. Jag började att gråta på en gång, var tvungen att sätta mig.
Åååå vad jag saknar henne. Får fortfarande inte in att hon är borta, vill att hon ska komma och säga att allt bara är en mardröm, att hon faktiskt inte alls är död.
Bilden är så vacker, men hon blundar och känns långt borta......
Jag är så jävla bra och jag är SÅ stolt över mig själv!
Jag har haft körkort sen 1996, men inte kört på vintern.
Har varit livrädd för att t o m ÅKA bil på vintern, jobbat, jobbat och åter jobbat med det. (Pga av olycka mellan buss och timmerbil, en vinter på 80-talet).
Att köra själv, OTÄNKBART!
Jag har gått och funderat i flera veckor, det har varit skitjobbigt att inte köra, bara att handla är ett litet helsike. Att alltid vänta på att Huffus ska köra mig.
Rätt som det var tog jag ett beslut, för nån vecka sen.
Det var väl själva fan om jag inte skulle kunna köra.
Nu har jag kört 4 ggr! Ett sånt enormt stort steg för mig så det kan nog ingen fatta!!!!!
Jag är såååååååååååååå lycklig!
Jag kan tipsa om det till alla, som precis som jag brottas med rädslor, UTMANA dig själv, skräm rädslorna på flykten!
HUR häftigt är inte det att klara saker som skrämt skiten ur en i så många år!!!!!!!
Albins förra matte, hon är inte speciellt gammal, kom hit igår och det blev som vanligt underbara timmar!
Hon är en kanontjej som är så kul att vara med.
Massor med hundprat men också en hel del allvar.
Jag fick TAROTkort lagda och DET var intresssant!
DÄR fanns en hel del sanningar om mig och den situation jag nu är mitt uppe i.
Jag MÅSTE ta tag i saker, inte vända ryggen åt mig själv och den jag är.
Jag BEHÖVER inte vara så förbannat rädd. Den som inte accepterar att jag måste ta vissa beslut vad gäller mig och min familj, den är kanske inte värd alla mina tankar och bekymmer.
Varför ska jag inte få blomma ut? Varför ska inte jag få följa en dröm?
För att inte såra? För att inte bli illa omtyckt?
Jag vet inte...jo jag har svaren, men kämpar för att inte vara en fegis.
Jobbar vidare, kapitel minst 1000!
TACK ANNA för att du finns och för dina kloka ord!
Sitter och tittar ut på ett alldeles underbart snöväder, men det finns ingen glädje över det...
En till vän är borta, en till som den förbannade cancern tagit!!
Vi har varit så mycket tillsammans, men tappade, av olika anledningar kontakten ett tag.
Hon mailade mig och berättade att hon var sjuk, men som alltid så trodde hon att det skulle ordna sig.
Häromdagen så såg jag på Facebook att en av hennes engelska vänner sökte henne och var orolig. DÅ blev JAG orolig. Om hon inte hört av sig till dom så måste det vara nåt allvarligt, de brukade höras av nästan varje dag.
Jag har mailat henne. skickat julkort men inget,,,,
Fick idag tag på en gammal arbetskompis till henne.....som berättade att hon dog redan 11 oktober! Ja, inte undra på då att jag inte fått tag på henne.
Jag är sååå ledsen och såklart chockad.
ARG för att jag inte hört av mig tidigare till henne.
ARG över att hennes familj inte var hos henne när hon gick........
Sov gott vännen, nu behöver du inte ha ont längre.
PS. Ni som varit med....det är C som alltid åkte med syrran och mig på turnéerna.
Lägger in en sång till henne, med Ted som hon älskade.
Fredagsmys med familjen, det var början. Pratade i telefon med HÄRLIGA Ann-Sofie! Jag tycker att hon är alldeles underbar, så är det bara.
På lördagen var det dags för utställning i Årsunda.
Flera HÄRLIGA kinesfolk från forumet dök upp. Tänk vad fantastiskt att man kan hitta varandra så. Massor av hundprat och jag bara NJÖT. Ann-Sofie kom och jag fick pussa hennes lilla Devil.
Min syster, min son, Jennifer, Marie, Laila, Eliza, Maria, Theodor, mfl var också med och förgyllde min dag.
Söndag, kinesträff. Återigen HÄRLIGA människor och HÄRLIGA hundar.
DESSUTOM så har jag gjort mig första vinterkörning i bil. Har inte kört på vintern, har varit livrädd, men jobbar på det.
Eftersom mannen jobbat natt och eftersom jag absolut ville åka på träff, så var jag tvungen att köra! Jag gjorde det! ÄNTLIGEN!
Jag är trött och snuvig, känt mig hängig men mår ändå så bra.
Viggos mamma överraskade med Färilakorv!!!! DET är nåt alldeles speciellt det och jag blev SUPERGLAD!
Helgen slutade med en kopp te, hembakat bröd, tre härliga hundar i soffan och Beck på tv.
Det som skulle hända blev inte av. Det blev en annan väg, inte riktigt den som var tänkt, men det känns ok.
Det hade inte blivit bra.
Som en klok vän i Örebro sa; "Det blir som det ska".
Det tror jag på, det som är meningen, det händer. Blir det inte som man tänkt så var det inte meningen och det hade inte blivit bra,Så. Punkt.
En annan grej som äntligen blev av...som jag väntat på LÄNGE, min fjärde tatuering!!!!!
Tack Pewe! Som vanligt blev det KANON och jag är såååå himla glad. Den är större än min andra och sitter på ett ställe som kändes mer, men det är ok och det är HÄRLIGT!!!!!!
Det har kommit massor med ny snö och det är vackert som ett julkort ute.
Mannen jobbar på och sonen och jag hjälps åt med det som ska göras när han är borta.
En del saker i mitt liv dyker upp som ställer till det för mig.
Jag har, egentligen, en MASSA skinn på näsan, men när det kommer till en del speciella saker så har jag inget skinn alls.
Bara ett öppet sår.
Jag har saker som MÅSTE lösas, som jag måste ta tag i och jag önskar att jag slapp. Att nån god fe kom och svingade sitt trollspö och löste det åt mig.........Dream on.
Jag vill inte såra, vill inte, men om jag själv är den som drabbas om jag INTE gör det?
Ååååå så jävla drygt det kan vara.....
Vill göra en dröm sann för mig.....jag kan inte om jag löser detta först.
Jag har fått en AWARD. Tack snälla Suben i Kopparberg!!!!
Detta är “kriterierna” för denna award:
Dessa utsedda bloggar är osedvanligt charmerande och söta, inte upptagna av utmärkelser och själviskhet. Syftet är att sprida vänskap. Vårt hopp är att nya vänskapsband kommer att knytas mellan dessa bloggar, ju mer utmärkelsen sprider sig. Var snäll och ge lite extra uppmärksamhet till dessa!!
Kopiera in texten o bilden i din blogg och skicka sedan vidare utmärkelsen till åtta andra bloggare. Lycka till!
Som alltid har ett tröstens ord över när man behöver det. TACK!
Jag har en del bekanta som har ett väldigt intensivt socialt liv. De träffas MÅNGA på en gång och ofta dessutom.
När jag läser om deras träffar så kan jag ibland känna mig så himla ensam.
MEN, sen när jag tänker efter, jag har inte orken till att umgås så mycket som andra gör.
Sonen med sin diagnos gör ju också att det inte alltid är lätt att åka iväg på kvällar, om mannen jobbar dessutom så går det inte heller. Och jag kan inte ta hem nån på kvällen, inte om sonen har skola dan efter. Hans rutiner är bergfasta för att det ska fungera.
Kanske svårt att förstå för nån som är utomstående. Men så är mitt liv.
Jag har absolut inget emot att det är så heller, jag vet ju inget annat,
Det faktum att jag är lite av en ensamvarg kan också göra att jag är så himla dålig på att höra av mig, samtidigt som jag tänker på varför ingen hör av sig till mig. HALLÅ!!!!
Jag kan väl inte kräva att andra ringer hela tiden när jag inte gör det själv.......
Jag måste börja att höra av mig till er som jag faktiskt tycker om och VILL umgås med.
Och ni som har ett intensivt umgänge, det kan jag inte vara avundsjuk på, för jag skulle ändå inte klara att vara social så ofta.
Det som jag VERKLIGEN saknar är våra kinesträffar. DET är en oas för mig. MÅNGA härliga människor och hundar, det älskar jag.
Det har varit jul o nyår och det har varit alldeles underbart att få vara med familjen och mysa.
Jag skriver mer om det sen och säkert kommer det några bilder också.
Just nu är jag lite låg och samtidigt stressad. Det känns verkligen inte bra och det är väldigt längesen som jag mådde så här.........Såååå tråkigt, jag vill inte tillbaka.
Vet nog vad jag måste göra, ska göra det. Nånstans måste jag börja. Ringa några samtal och få lite hjälp med en del praktiska saker.
Efter min operation och viktminskning så kan jag röra mig lättare och det är sååååå härligt!
Jag kan njuta nu så vinter är inte längre en plåga.
Ikväll snöar det och jag är GLAD!
Det är vitt, kallt, vackert och alldeles underbart!
Igår var det storbak. Massor av bullar, chokladbollar och mjuk pepparkaka. Älskade sonen fyller 9 år på måndag och då ska det väl vara mammas hembakta.
I morgon ska han få bowla med bästisen, sen får de hamburgare och efter det åker vi hem till oss och de får leka resten av dagen. Avslutas med tårta!
På söndag blir det släktkalas. Han ser sååååå fram mot det! Lilla gubben.
Ikväll har jag bokat tåg till Stockholm för mig, syrran och hennes kille.
16e december bär det iväg till Hovet och Whitesnake! JÖSSES!!!!!!
Passade på att boka en kryssning också! Jag som haaatar det. Fattar överhuvudtaget inteatt man kan tycka att det är kul.....MEN vad gör man inte för att se Trollen från England???????
Sen måste jag ju få träffa mina medpatienter, DET var längesen ju!!!!!
Hade en del planer på vad jag skulle göra idag, men det föll det mesta.
Vi har haft det jobbigt ett tag, det känns nu, jag är sååå sömnig.
Valde att ta en lugn dag med sonen, SORRY kompisar som ville fika, men jag har ingen ork. (Mannen pluggade till taxikortet).
Varje sekund jag kan vila är guld värd. Att bara tänka sig att klä på sig för att gå bort till nån en timme eller så, det känns som att bestiga Mount Everest. Hoppas ni förstår.
Förstår ni inte, så får jag ändå lyssna på min kropp och göra det som är bäst för mig.
Jag är inte social för tillfället så är det bara.....inte tänker jag be om ursäkt för det heller.
I morgon är en ny vecka i det här livet. Nästa måndag fyller sonen år, så jag ska baka och greja lite. Jag har också lovat honom att få upp hans nya döskallegardiner. Det är viktigt att han får känna sig lite extra ompysslad nu.
Ta hand om er och varandra!
Just det, Min syster glömde jag ju! Jag tror inte många har en sån syster som jag har!
GULD VÄRD, ställer ALLTID upp!
Efter begravningen stod det också en jättefin blombukett här hemma till oss. SÅ himla gulligt av henne.
Hon och "pojkvännen" hjälper med hundarna och med sonen när vi behöver!!!!
Den här dagen har jag gruvat mig så för. Nu känner jag mig så himla tom och otroligt trött.
Begravning, ett avslut. Nu ska det kännas att man "sagt hej då ordentligt", som min son säger.
Men för mig känner det så otroligt overkligt fortfarande. Inte kan det väl ha varit Åsa som låg där i kistan?
Nej, så kan det väl inte vara? Det känns som om jag vill ringa till, just Åsa och prata om den här dagen. Overkligt, så overkligt.
Jag har varit på en del begravningar....men den här.... Jag vet inte ens hur jag ska kunna beskriva det?
En tanke som slår mig är om jag har gått in i nåt slags försvar... Om jag känner så här för att jag inte orkar eller kan ta in att hon faktiskt är borta?
Kan jag inte förstå för att jag inte vill förstå? Ja, många tankar.
Vi har i alla fall sagt hejdå....
Tankarna går ikväll till Johan som är ensam kvar utan Åsa.
Går vi vidare nu?
Just det, min underbara gubbe har lagt in nåt fint i sin blogg. Titta in hos honom så ser ni vår ängel.....
I morgon är en dag som jag inte trodde skulle komma. Jo i och för sig, den skulle komma, men MYCKET längre fram i livet.
Imorgon är det begravning....Åsas begravning.
Man ska inte begrava nån som inte ens fyllt 36 år.
Man ska inte begrava nån som knappt fått chansen, som skulle ha det så bra nu, som skulle leva, andas och hade bra med sin goa sambo......
Någon eller något ville annorlunda och ingenting kan man göra åt det.
Jag får inte in det, jag väntar fortfarande att hon ska ringa och kvittra och att vi ska prata LÄNGE som vi gjorde...men det blir inte så. Fan, jag är arg och ledsen, det skulle inte bli så här! Hon skulle vinna kampen mot cancern, SÅ skulle det ju bli, eller?????
I morgon blir en tung dag, men det ska bli skönt att det äntligen blir gjort. Det blir ett avslut, hoppas jag i alla fall.
Jag saknar henne som fan, så är det. Min son har förlorat sin halvsyster, min gubbe har förlorat sitt första barn.....Finns det nån rättvisa i det???
Jag som i princip ALDRIG gör sånt ska på föreläsning i morgon,
HELA dagen, 8.30-16.00. Det ska bli SÅ spännande och intressant.
Det är en föreläsning om Aspergers syndrom, om före och efter diagnosen.
Det finns säkert mycket att lära sig. Har ju aldrig träffat vuxna med Asperger, så det blir nåt helt nytt att få höra hur det kan bli senare i livet för älskade sonen.
Vilken dag och vilket väder. Jag har iof inte varit ute så mycket idag, det undviker man.
Huffus är i kvarterslokalen och har Hallowwenpyssel med barn från kvarteret. Sonen var dit en stund men kom sen hem igen. Lite för stimmigt för honom.
Ikväll ska vi baka egen pizza och mysa. Älskar våra fredagsmys.
Livet går vidare för oss, ett par veckor kvar till begravning. Det ska bli skönt när den är över, det blir ett annat avslut då och man slipper ha det hängande över sig.
Men fan vad jag saknar henne.......
Det skulle ha varit hennes födelsedag den 18e, istället kom dödsannonsen i tidningen då.....en konstig dag.
Den dagen var det strålande sol, jag tog en lång promenad med hundarna på morgonen.
Jag hittade en bänk i solen och medan hundarna sprang omkring så hade jag ett lite samtal med Åsa. Jag är säker på att hon var med mig den stunden......
Sänder mina tankar till Sofie med familj också idag. Tänker på er och hoppas att den lille killen mår bättre.
Huffus får mina kramar och beundran för att du klarade uppkörningen. Snart är du färdig taxichaufför! Yiippiiieeee!!!!!!!!!!
Kramar till alla och trots allt , HAPPY HALLOWEEN!
Har nyss varit ute med hundarna, sett upp i himlen, försökt att förstå.
Himlen har fått en ny ängel ikväll. Ikväll förlorade Du kampen mot din cancer.....
Chocken ikväll över att du åkt in akut och att nu, strax efter 22 få veta att det är över.
Jag gråter, men är alldeles kall och tom. Jag förstår inte, kan inte ta in...
Vi sågs bara för nån vecka sen, vi satt här hemma hos oss och pratade i timmar.
Du var så glad, så stark fast du var så sjuk. Det var inte meningen att det skulle bli så här. Inte nu, inte Du........I morgon blir en tung dag, när fler nära måste få veta.
Du var en av vår familj, älskad, saknad, borta, alldeles för ung.
Min mans förstfödda, min bonusdotter, min sons halvsyster...
Vi är många nu som tänder ett ljus, försöker att ta in det. Jag kan inte.
Jag har blivit en riktig husmor på gamla dagar. Innan viktminskningen så orkade jag aldrig nånting, att laga mat var en plåga för det var så jobbigt att stå....
Men nu!
Idag var det dags att göra nåt av lingonen som stått i en påse på altanen ett par dagar.
Sagt och gjort. Lingondricka och lingonsylt skulle det bli.
Det började så bra, roligt som tusan var det.....MEN SEN!
Plötsligt forsar det vatten över mina fötter!!!!
Nåt tok med vattenröret under diskbänken var det! Stopp i avloppet dessutom!
Lingonstöket fick tillfälligt avbrytas för att ringa fastighetskötaren, som inte svarade såklart!
PANIK!
Uffe kom hem och kollade. Vi konstaterade snabbt att vi måste ringa jouren. Klockan närmade sig 16 och då går ju alla hem.
För att göra en lång historia kort så kom en kille från jouren, fixade avloppet och stoppet.
Städning och sen på sylten!
Till slut blev jag färdig, dock en del timmars försening.
Hoppas att fortsättningen på min husmorskarrär blir lite lugnare!
Älskade brorsdottern fyllde år den 10e och bjöd på ett litet mysigt kalas i helgen som var.
Hennes bror var där och det var ett tag sen vi sågs.
När jag kom in satt han en stund och bara stirrade på mig....sen sa han:
"Nu är det snart mer frisyr än huvud!!!"
Såååå himla sött av honom. Jag har verkligen gått ner i vikt och beröm tas ALLTID mot med glädje. Särskilt annorlunda beröm och som kommer så från hjärtat!
Annars? Ja inga nya bra tider/platser för Trolltider, men Whitesnake-biljetterna ligger i skåpet! Alldeles lovely!
I helgen blir det middag på Engeltofta. Jag brukar inte gilla sånt, men Huffus med respektive är ju bjuden och gratis är alltid gott så va f-n.
Söndagen är uppbokad med kinesträff, hoppas att det kommer många glada hundar med lika glada hundägare.
Livet rullar på och det finns inte mycket att klaga på. "Daghunden" är tilllbaka och han har varit saknad, flocken komplett!
Kändis då? Ja, kändis är väl att ta i, men i morgon får jag besök av en av våra morgontidningar.
Det har varit en del artiklar om hur en av våra skolor behandlar barn med särskilda behov.
Vår son gick där i två år och det var ettt HELVETE för honom och för oss.
När man nu läser i tidningen om hur barn fortfarande behandlas där, ja då går den här mamman i taket och jag vill berätta vår historia också.
Få det ur vårt system och FÖRHOPPNINGSVIS göra en gärning för att hjälpa andra.
Vår IDIOTISKA kommun ska dra ner på antalet platser i resursskolorna samtidigt som det står MÅNGA barn i kö.....och tvingas gå på vanliga skolor som är katastrof!
Ja, så var detta om detta. I morgon får jag besök.......bästa att kamma sig!
Brinner? Ja inte riktigt, men himlen var FANTASTISK ikväll!
En sak, något som plågat oss länge har löst sig, tack vare en del jobb och underbara hjälpsamma människor. Nu kommer vårt liv tillsammans att vara drägligt, istället för att balansera på ruinens brant!
Ni vet vilka ni är ni som hjälpt oss. Hur tackar man? Det kan man inte men vi är i alla fall evigt tacksamma!
I morse tog jag en promenad med vovvarna, gick ett stråk där jag med största sannolikhet inte skulle träffa nån som var jättepratsjuk.
Så himla skönt att bara få gå och gå och låta tankarna fara åt alla omöjliga och möjliga håll.
Jo, jag mötte faktiskt en person, men en som också vill gå åt sitt håll, så vårt samtal blev kort. Glad var jag att se henne ändå, hennes son gick i min sons förra klass, en av de få som gillade min son och förstod honom.
GULD till den killen och hans underbara familj.
Väninnan kom på kaffe på förmiddagen. TÄNK så mycket som hänt sen vi opades för över ett år sen. Det är såååååå mycket mindre av oss nu, men såååå mycket mer människa och livsglädje som kommit fram. Jag kan aldrig sluta att vara så glad och tacksam för att jag fick den här chansen.
Förra helgen var jag och mina syskor på släktträff. Vårt namn är ovanligt där vi bor, vi vet att släkten är stor i kära Hälsingland, men inte här.
Det var omtumlande att träffa så många som presenterar sig med samma efternamn!
Coolt!
Nästa år är vi inbjudna till Färilaveckan då det kommer fler "hemvändare", sen blir det en till härlig träff med goa människor och GOD surströmming!
Ja, det var en liten uppdatering. Solen skiner, hundarna har varit på mitt fredagsspa och sonen och mannen är ute och målar fälgarna på bilen.
En ganska ok fredag!
Ja, just det, bakgrunden är min egen, tagen på broarna mellan Årsunda och Sandviken...sen kväll efter släktträffen.
Hittade det här på älskade kinesforumet och lånar det hit.
Min mening blev:
"När jag var i din ålder skallade jag George Bush och sen skrattade jag i fem minuter"
VAD BLIR DIN MENING?
Ta första bokstaven i ditt förnamn.
A: När jag fyllde fem
B: Igår
C: I förmiddags
D: För tre år sedan
E: I torsdags eftermiddag
F: På min födelsedag
G: För tio år sedan
H: För två minuter sedan
I: För en liten stund sedan
J: När jag var liten
K: När jag var i din ålder
L: För tio minuter sedan
M: För en sekund sedan
N: När jag gick ut senast
O: När jag fick besök
P: För två månader sedan
Q: Precis nyss
R: Idag
S: För tolv timmar sedan
T: För en timme sedan
U: När jag var ledsen senast
V: När jag städade senast
W: För fem månader sedan
X: När jag ringde min bästa vän senast
Y: I förrgår
Z: För en vecka sedan
Å: För två veckor sedan
Ä: Igår morse
Ö: När jag var på semester
Ta första bokstaven i ditt favoritbands/din favoritartists namn:
A: hoppade jag på
B: åkte jag båt med
C: hoppade jag hage med
D: mördade jag
E: retade jag
F: hoppades jag att få träffa
G: fotograferade jag
H: hatade jag
I: hoppade jag hopprep med
J: sprutade jag vatten på
K: badade jag med
L: kysste jag
M: hade jag sex med
N: dyrkade jag
O: slog jag till
P: duellerade jag med
Q: rånade jag
R: log jag mot
S: skallade jag
T: drömde jag om
U: tafsade jag på
V: bröt jag näsan på
W: applåderade jag åt
X: var jag med
Y: stirrade jag hotfullt på
Z: lekte jag med
Å: kraschade jag en bil med
Ä: körde jag över
Ö: sparkade jag
Ta första bokstaven i ditt efternamn:
A: Grynet
B: Carola
C: en hund
D: mig själv
E: tre grisar
F: Shan da Man
G: Ronald McDonald
H: min bästa vän
I: en idiot
J: Paris Hilton
K: Orlando Bloom
L: min låtsaskompis
M: Marilyn Manson
N: min mattelärare
O: Jack Sparrow
P: Zlatan Ibrahimovic
Q: min granne
R: Rafael Nadal
S: min mamma
T: en ko
U: hundra hönor
V: kungen
W: George Bush
X: min mormor
Y: Tyke
Z: Lena PH
Å: kronprinsessan
Ä: Usama bin Laden
Ö: Basshunter
Ta första bokstaven i din pappas förnamn:
A: eftersom jag var hög.
B: för att han/hon/de räckte ut tungan åt mig.
C: för jag hade slagit ut en tand.
D: för mitt hår var trassligt.
E: för vi ville det.
F: och vi/jag ska göra om det om tio minuter.
G: och det bryr jag mig inte om.
H: och sen skrattade jag i fem minuter.
I: eftersom hon/han/de inte gav mig en kram.
J: och sen åt jag en jordgubbsglass.
K: och det gjorde ont i mitt hjärta.
L: och ingen brydde sig.
M: eftersom vi bryr oss så mycket om varandra.
N: eftersom röster i mitt huvud sa åt mig att göra det.
O: för att jag skulle få status.
P: för att jag skulle bli känd.
Q: för att jag var arg.
R: för att jag ville ha öl.
S: för att jag hade brutit benet.
T: och sen gick jag och köpte lite hårnålar.
U: och sen gjorde jag en ful min.
V: eftersom jag var sugen.
W: eftersom jag var glad.
X: eftersom jag hade ont i armen.
Y: och sen skrek jag.
Z: eftersom jag hade tappat rösten.
Å: för att ingen ville veta av mig.
Ä: för att jag var mobbad.
Ö: och sen flydde jag från polisen.
Ett alldeles makalöst regnande ställde in vår kära kinesträff idag. Jag som längtade fter att träffa ett gäng glada kinesägare. Idag skulle många puffar komma som jag inte träffat på ett tag....ååååå jäkla väder.
Kanske bättre lycka nästa helg.
Det som var himla bra med en inställd träff, det finns ju inget ont som inte har nåt gott med sig, var att jag fick en hel del gjort hemma.
Fick för mig att ta tag i "bokslängande" som länge varit på agendan, men som LÄNGE skjutits upp.
Sagt och gjort, nu är ca 8 kassar böcker utsorterade. Får åka till Röda korset.
Sen åker sådär en 70 gamla, inspelade videoband till återvinningen. Jösses vad skönt att få rensa!
Ja, i det stora hela blev det ändå en bra dag.
Sonen har varit hos moster och Janne, hans dag har med andra ord också varit bra...
Regn behövs men jag är ju så knäpp så jag bara ÄLSKAR den värme vi haft ett tag!
Sonen och jag valde bästa tänkbara dagar att bege oss till Stockholm. Vi har bott på hotell och riktigt lyxat oss. Vandrat runt Stockholm i nästan tropisk värme och verkligen turistat, underbart.
Sonen har varit så himla duktig, har varit så toppen på att sköta sig. Goa, underbara gubben.
Bilder från äventyret kommer snart.
Ett litet ryggskott kunde jag kosta på mig när vi var hemma igen. Det är över nu, men så typiskt när jag varit igång.
Ett plus är att jag kan vara igång så mycket mer nu innan jag blir dålig. Kanon.
Och så har det då hänt igen. Nån jag känner är drabbad av cancer. En cancer som spritt sig men som ska behandlas.
Vad säger man och vad gör man?Jag blir tom och känner mig konstig. Jag kan gnälla över att vi inte har några pengar, över ont i ryggen....osv.
Gnäller gör man över värme. över regnet, ja över det mesta.
MEN det som betyder nåt är ju hälsan och att man har de sina omkring sig.
När ska man lära sig att vara nöjd? När nån drabbas så får man sig en tankeställare och jag förstår hur himla bra jag/vi har det.
Mina tankar går idag till dig som drabbats. Jag hör av mig alldeles snart. ska bara svälja och hämta andan först.
..och till er som eventuellt tror att jag sagt upp bekantskapen, det har jag inte.
Jag valde bara, för en eller två dagar att inte låta mig förföljas av mobilsignaler.
Min egentid är nästan lika med noll nuförtiden. Har jag en sekund över känns det som om jag ska använda den till att prata.......Det blir ibland bara för mycket.
Inget är personligt mot någon och egentligen ska jag nog inte ens behöva förklara eller försvara mig....Men den fällan går man i gång på gång.
Några har skickat gulliga eller rara sms, som jag kollat på kvällen....då har jag svarat....men jag vill inte ha arga sms för att jag inte svarat. Det blir ju så fel.
Såååå, ingen behöver ta åt sig. Jag ÄR här. Jag har inte uteslutit någon, jag har bara velat vara ifred en stund....Jag tänkte att det dyker väl upp ett mail från den som tycker att det är nåt viktigt som vill sägas.
Låg och trött MrsZipper, på väg upp igen efter en välbehövlig tid på tu man hand med hundarna.
Är det nåt jag HATAR så är det kvavt och fuktigt väder! Jag har flåsat omkring hela dagen och väntat på ett efterlängtat åskväder - som fortfarande inte dykt upp.
Svettig och snuskig. det är jag, urk.
Har ändå klarat av två längre promenader och en kortare med hundarna. Det märks klart på dom att de också tycker att det är jobbigt.
Mannen och sonen har varit på äventyr idag också. Nu var det traktorer som gällde. Rapporten om det får Huffus sköta själv idag också. I morgon ska de åka tåg, "Stora tågdagen" eller nåt.
Kanske ni tror att den här mamman är alldeles otroligt osocial, men icke. Jag passar bara på att ha väldigt dyrbar "egentid" såna här dagar. Det är jag inte bortskämd med nuförtiden.
Lovely har jag haft det och jag tror alldeles säkert att de tycker att det är bra och nyttigt att göra saker utan mamsen också.
HOPPAS på åska snart, men tänker inte dansa naken!
Det fanns en tid i mitt liv då jag önskade mig regniga somrar för att jag skulle kunna gå klädd i jacka, för att jag var för tjock tyckte jag....
Nu när jag vill vara ute och njuta, då regnar det! Ja, det är verkligen ödets ironi...
Annars är väl trots allt livet bra, trots allt.
Igår var jag och hjälpte syrran,,,,,hon var tvungen att avliva sin gamla katt....Mer om det finns på hundarnas hemmis.....Bokatt har det bra nu, det är huvudsaken.
Har haft besök av Väninnan idag. Vi har skrattat oss nästan fördärvade....såna stunder känns goa....
Hur är det med alla andra då tro? Jag är ju bara så dålig på att uppdatera. Hojta och påminn mig.
Skämt åsido, idag är det 1 år sen jag gjorde min Gastric bypass. Det är verkligen ett nytt liv jag fått och det ska firas!
1 år! Ett helt nytt sätt att leva och vara. VEM hade kunnat tro att det skulle bli så bra?
Inte alls den plåga och jobbighet som jag trodde. Visst var det jobbigt i början det ska erkännas, men ändå så mycket lättare än vad jag inbillade mig.
Det är bara en sak jag ångrar och det är att jag skulle ha gjort det här för länge sen.
Då hade jag haft ännu fler år att njuta av mitt nya jag.
MEN, det är ändå tur att det blev av. Om inte hade jag nog suttit i rullstol nu. Mina ben och knän hade inte klarat mer. Skrämmande tanke, men så illa var det.
Skickar en tanke till Dr Anders på Ersta sjukhus som är min "pappa", det var han som opade mig.
Inte alla dagar på året som lilla Gävle gästas av en alldeles underbar hårdrocksgrupp från Schweiz.
Men igår hände det!
Jag och syrran åkte såklart och upplevde detta underbara! Jag drack några goa kalla öl och dansade och hade så himla kul! Vilken skillnad det är nu också efter 42 kg minus. Jag orkar så mycket mer, jag kan ha lite fina kläder, jag är inte tjockast längre och jag smälter in...jag kan slappna av!
Åter till Gotthard! Fantastisk, härlig, go hårdrock med världens vackraste som sångare. Kan det bli bättre.
Ni som har ljud, det är Gotthard som hörs som bakgrund på min hemsida.
Nu är det klart! Huffus är opad! Allt har gått bra och i morgon kommer han hem, tillfälligt enarmad!
Vi körde ner till Uppsala idag, jag körde hem.....körde fel, såklart! Har ett lokalsinne som inte är av denna världen. MEN hem kom jag till slut.Vad är en resa för mig utan lite kaos!
Våren verkar ha kommit äntligen, förhoppningsvis också för att stanna.
Man ska aldrig vara säker, vi har nämligen städat altanen och då brukar det bli skitväder igen.
Men, nu ska man se det positivt, så i veckan blir det bra väder och jag ska njuta.
Det blev lite panik...Huffus började ju att jobba med att anlägga ny gräsmatta....mycket grävande och "ståiande". Han hade från början på sig till den 8 maj då han skulle opereras.
Nu fick han open tidigarelagd, på tisdag är det dags. Alltså. gräva. gräva, gräva, pust, stånk, stön! Stampa, stampa, slänga gräsfrön, vattna, vattna. KLART!
Han har jobbat som ett djur och nu är det färdigt! Jag är stolt över hans kämpande.
Jag kunde bidra med att fixa massor med altanen, sånt som jag inte orkat förr. I år och efter minus 40 kg så är ju orken sååååå mycket bättre som bekant.
Nu har vi sommarfint och på tisdag kan Huffus bli enarmad i lugn och ro.
Hoppas att ni alla har haft en go helg. Vi missade vår älskade hundträff, men det bli ju fler, som tur är.
Det har varit en väldigt konstig och omtumlande vecka för oss. Kanske för ganska många i vårt kvarter där vi bor och särskilt för våra grannar.
Jag slog upp tidningen för snart en vecka sen och fick en smärre chock. En av våra grannar var spårlöst försvunnen!
Inte HON, tänkte jag. VARFÖR? En helt vanlig, trevlig go kvinna, ett par år äldre än jag.
Vi har känt varandra i 7 år, det är ett bra tag, sonen var bara ett år när vi första gången kom i kontakt med varandra. Nu var hon bara borta.
Polisen, anhöriga och andra har letat. Även jag har letat när jag gått på mina hundpromenader. Men inget...
Lördag em hittades hon död i skogen inte alls långt hemifrån.
Jag känner mig så tom och konstig, jag får inte in det i huvudet. Vi har gråtit och jag och sonen har pratat massor om detta. Han är också väldigt ledsen.
Tankarna går hela tiden till hennes man och två döttrar, det måste vara så djävulskt hemsk för dom att mista en nära på detta vis.
Jag sänder alla mina varmaste sympatier tilll familjen. Skickar all min kärlek och värme.
Detta ofattbara...tänk att man vet så lite om livet.....Ta vara på varandra...
Var uppe med tuppen som vanligt eftersom kära sonen väcker mig tidigt.
Syrran och jag åkte på Loppis på förmiddagen, gjorde en del fynd.
Jag älskar Loppis.
Senare på dagen skullle sonen gå till moster och sova över där. Han har provat förr men har inte riktigt lyckats. Denna gång vara han verkligen inställd på att lyckas.
Jag tog en långpromenad med hundarna och sen skulle jag njuta av vår "barnlediga" kväll.
Men fyyyyyyy så tråkigt! Jag är ju så van att han honom nära så jag blev bara rastlös!
Satt vid datorn, åt lite, datorn igen, tvn, datorn osv. Suck.
21.30 ringde sonen och grät. Han ville komma hem...."Jag känner mig ledsen och misslyckad" sa han.....
Såklart är han inte misslyckad, men det är ju nåt speciellt med honom som gör att han får kämpa så mycket mer än andra barn för att få vanliga saker att fungera. Det jobbar vi med och för varje gång han försöker så kommer han närmare att lyckas.
Vi jobbar vidare. Jag älskar verkligen min lilla kille som är en sån kämpe.
I morgon ska vi på hundträff! Det är en av guldstunderna i livet!
Kram till alla kära vänner och speciellt till en liten en som dök upp i fredags på ett efterlängtat besök! Det var gött att ses, verkligen!
Imorgon fredag 7 mars är en speciell dag, på flera sätt.
Min bästa väns bror ska begravas....Den 7 mars. Sov gott Lasse.
7 mars är också min mammas födelsedag.
Hon finns inte mer, men firas det ska hon,
det har min goa söta son bestämt.
Så imorgon när han kommer från skolan åker vi de två milen till kyrkogården där både min mamma och pappa ligger begravda. Dock inte i samma grav. Mamma ligger i en familjegrav tillsammans med sina föräldrar.....
Vi tänder ljus och sen ska vi hem och äta tårta.
Allt regisserat av min son, 8 år.......
Jag tror att det blir en bra och fin stund. Det är viktigt att hålla de döda levande genom att tänka på dom,
På det viset finns de alltid kvar.
En dikt som jag älskar säger mycket:
Döden betyder ingenting,
jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Nämn mig vid mitt vanliga familjära namn.
Tala till mig på samma sätt, som du alltid brukade.
Ändra inte tonfall.
Håll sorgen borta från din röst.
Skratta tillsammans med mig,
som vi alltid brukade skratta åt vardagens små ting.
Var med mig.
Bed för mig.
Låt mitt namn fortsätta att vara en del av din vardag.
Livet betyder detsamma, ingenting har skett som förändrar det.
Livet måste gå vidare, därför att det måste gå vidare.
Döden är ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig,
bara för att du inte längre kan se mig.
Jag väntar på dig en kort stund, alldeles i närheten.
Idag har sonen och jag bakat bullar. Lovade i ett svagt ögonblick att jag ska bjuda på bulllar på vår nästa kinesträff, så det får jag väl hålla! Behöver jag säga att de blev ONÖDIGT goda??!
Jag längtar verkligen till våren nu. Jag längtar så att det nästan gör ont. Jag har så mycket att se fram mot. Ja, förstås att jag ska gå och se Gotthard när de kommer till Gävle i maj, men förutom det så innerhåller min längtan många hundpromenader i solen! Det ska bli sååååå himla underbart att vara ute nu när jag orkar! Weeeeeeee!
Andra saker att se fram mot är att Huffus äntligen får sin operation så att han slipper ha så himla ont....han är värd nåt bättre nu. Sen får vi hoppas att rehabiliteringen blir bra och att han sen får ett nytt jobb att trivas med.
Ta vara på er. Gå ut i solen och le! Livet kan vara rätt så ok, eller hur?!
En kort "turné" för oss, bara två konserter, Norrköping och Malmö.
Ändå är jag som vanligt fylld av goa härliga minnen, underbar musik, glada skratt och härliga kramar.
Mike fyller år i april och fick en tidig present av oss, en bok...en luftgitarrskola! Kanske nåt att falla tillbaka på om karriären skulle ta slut. Vilket jag iof betvivlar.
Glad blev han och han läste i boken mellan Norrköping och Malmö, där fick jag veta att det var en MYCKET rolig bok.
Som vanligt vill jag tacka "Da Smokieteam" för att ni finns! Nån räknade på vägen hem att då var det 266 dagar till nästa gång......I´m counting!
Till sist en väldigt viktig sak.
Jag vill ge all världens blommor till världens mest fantastiska syster, nämligen min!
Utan henne skulle det inte vara möjligt för mig att åka på turné. Hur mycket hon har spenderat på oss under alla dessa år, det vill man nästan inte tänka på. Vi räknade på det också, det är så mycket pengar så man nästan svimmar.
Hon firar 10 år on the road i år, det blir 9 för mig.
Ibland lyser verkligen solen på mig! Idag gjorde den det, jag fick en sån överraskning så jag tror knappt att det är sant.
Fortfarande många timmar senare tänker jag att, detta händer inte!!!
Hur många av er råkar träffa era idoler när ni åker på shopping en lördagsförmiddag?
JAG gjorde det idag ialla fall, jag och syrran. Så här var det: Vi åkte på stan för att handla lite inför resan vi ska på i morgon. Vi ska åka på några Smokiekonserter, kommer hem på tisdag igen.
När vi går över torget får vi se en buss stå vid ett av hotellen i stan. En sån buss som Smokie brukar åka med. Vi tvärstannade, tittade på varandra och sa: "Nej, det kan inte vara dom, det kan det bara inte....eller?"
Vi traskade med bestämda steg dit för att undersöka saken! JODÅ, visst f-n var det dom!!!!
Vi blev ju hur glada som helst och dom också! De blev jätteförvånade att se oss där. De spelar inte i vår stad och ingen visste ju om att de skulle övernatta just här på väg till Sundsvall.
Det blev en hel del kramar och skrattande!!!! JÖSSES vad glad jag är!!!!!!!
Fast vi har sett dom närmare 40 ggr sen år 2000 så är det precis lika roligt varje gång att träffa dom!
SÅ vilken härlig shoppinglördag det blev för oss!!!!!!
I morgon åker jag till Norrköping och sen vidare till Malmö....kommer absolut hem med nya härliga minnen!
Vill bara skriva några rader och tacka alla underbara människor som kommenterat här.
Det värmer mitt hjärta att ni finns och är positiva till mig och det jag har att säga.
Angående min vän så jobbar jag på att våga/orka ta tag i det.
Det är inte lätt....
Jag är en glad och lycklig själ skrev Ninni. Ja, jag tror att jag börjar att bli det.
Det finns mycket i livet jag skulle önska att det var bättre, men såklart tänker jag fr om nu njuta av det liv som jag faktiskt har. Jag vill ta vara på dagen.
Längtar just nu som en galning till nästa helg, till vår nästa ChineseCrested-träff. DÄR trivs jag, DÄR finns det massor av glada, härliga, positiva hundar, hussar och mattar!
Lovely!
Till Cathrine! Jag VÄGRAR att ändra min fina bakgrund och min fina textfärg, *ler*
Ett tips, om det är svårt att läsa, markera texten så går det lättare.
Stor kram till alla underbara och tack för att ni finns!
Jag har en massa virriga funderingar inom mig som jag inte vet om jag kan få på pränt på rätt sätt.
Skriver väl bara rätt ut, om nån förstår det är väl att se......
Jag funderar mycket över varför en person nära mig har blivit så förändrad....Det är inte kul och det gör ont.
Det är ingen i familjen tack och lov, men ändå nära.
Jag har länge tassat på tå, det vill jag inte mer.
Det känns som om vad jag än gör så blir det aldrig riktigt bra för den personen.
Jag är snäll, omtänksam och det tas på helt motsatt sätt.
Hur mycket ska man orka och vilja ta?
Jag kanske är korkad, men fattar inte hur omtanke kan tas om raka motsaten......
Jag vet att personen antagligen inte mår bra. Men jag vet inte om jag kan ställa upp på rena rama dumheter ibland bara för det....
Jag vill inte känna som om jag alltid måste be om ursäkt, så jävlig är jag väl inte?
Hur säger man till nån; "hur mår du egentligen? Är du medveten om hur du behandlar mig?"
Jag har så svårt för sånt.....
Jag har också haft kriser och så svåra tider i mitt liv. Jag har ändå försökt att inte stöta bort de runt omkring mig...Är det inte vännerna man behöver när det blåser kallt?
Som det känns nu så töms jag på energi...Den här personen kanske inte ens är medveten om sitt beteende, kanske om JAG var en riktig vän skulle jag säga det.....men orden fastnar i halsen på mig...
Jag känner att jag behöver positiva människor omkring mig. Att få se en näsa rynkad mot en och att så ofta mötas av negativitet, det är så himla jobbigt. sura miner.....avtrubbade svar och axelryckningar.....nej.....
Himlar med ögonen när det inte passar.....hmmmmm....
Ser fram mot nån helg framöver, kinesträff, massor av energi och människor som uppskattar mig.
Sen är det turnédags. Fler goa ansikten att få se in i....
Har fått ur mig lite, systemet är lite tommare.
Synd att min vän är på väg bort....Varför vet jag inte.
En alldeles vanlig söndag, men ändå så alldeles underbar.
Jag kanske är tjatig, men jag uppskattar allt så mycket mer nu när jag kan göra så mycket mer!
Jag har känt av det gamla livet ett par dagar. Fick jätteont i mitt högra ben, fick svårt att gå och hade konstant värk. Antagligen hade jag sträckt mig eller nåt när jag varit ute med hundarna och väglaget inte varit det bästa.
Det kändes så hemskt att inte kunna röra mig som vanligt igen, precis som det var så ofta innan open.
Jag åt värktabletter och vilade jättemycket ett par dagar.
Ställde in en hundträff, (som numer är bland det viktigaste jag kan syssla med), avbokade även en liten fest som det var meningen att jag skulle gå på.
För mig har det nu, mer än nånsin förut, blivit så viktigt att lyssna på min kropp.
Förut gjorde jag så ofta saker som jag inte klarade eller inte ville för att jag trodde att jag inte kunde få säga nej.
NU är hälsan viktigast, så himla skönt att kunna stå för det och inte bry mig om ifall andra tycker att jag borde göra annorlunda. To bad för er kanske, men jag tar mina egna beslut numera. Alldeles lovely tycker jag!
Nåväl, tillbaka till denna söndag.
Jag har vilat massor sen torsdagkväll. Det har gett resultat. Idag har solen skinit och mitt ben är så mycket bättre.
Huffus har mekat bil hela dagen. Sonen, hundarna och jag har myst. Kollade på tv på fm, tog en härlig promenad på em, i solen och benet höll!
Sen kom daghunden och matte på fika OCH Danmark tog EM-guld i handboll!
Kan livet bli bättre!?
En alldeles vanlig, härlig söndag går mot sitt slut.
Tänk er att lägga 74 smörpaket på bordet, det blir säkert fullt.
Prova att lyfta 74 smörpaket på en bricka. Jag orkar inte.
74 smörpaket, så mycket har jag nu gått ner i vikt!
37 kg är borta, förhoppningsvis för alltid!
Det är sån skillnad på mitt liv redan nu så det går inte att beskriva. Men livet är så fantastiskt mycket lättare och mer underbart nu!
Resan går vidare. Jag trodde att jag skulle få offra så mycket. Men det är ju precis tvärtom. Jag får äta det mesta och det får inte gå mer än 3 timmar mellan målen, det är ju kanon.
Jag mår så bra!!
Bara ett antal veckor kvar till miniturné igen! Det ska bli underbart. Men inte för att jag vet varför, men den värsta "hysterin" har lagt sig. Det är nog alldeles säkert pga det jag nämnt förr, "revirpinkandet".
Det är musiken som är viktigast, men det verkar så många ha glömt. Nåja, jag tänker inte låta några få förstöra för mig.
Jag tänker försöka att vara mitt vanliga jag, dock inte på första raden...
Kinesträff har vi haft idag. Det kom 21 hundar (!!), med mattar och hussar.
Vi hade en underbart stund, grillade korv och tittade på våra fina vovvar som lekte.
En av mina livsdrömmar, att ha hund....och nu har jag två och får vara med om såna här härliga dagar! LOVELY!
Det är alldeles för kallt att dansa naken, men ni som vågar, GO FOR IT!!!
Jag är dålig på att blogga nu för tiden, jag orkar inte eller hinner inte....eller väljer andra saker före.
Jag saknar att sitta mer vid datorn, men den tiden kommer väl igen kanske då jag får göra det.
Hur som helst, några ord om det gamla året och det nya som redan är här ska jag väl kunna få till.
2007 var ett väldigt händelserikt år för mig, det måste erkännas.
Mest dramatiskt var det på våren. Det började med att mamma åkte akut in på sjukhuset på påskaftonen. Vi satt hemma hos oss; jag, Huffus, sonen och svärmor. Vi väntade på min syster och hennes kille och att mamma skulle komma.
Hon kom inte....och hon kom aldrig hem igen heller. Fick ganska snart diagnosen lungcancer och då var det bara att räkna veckorna. Hon dog 20 maj 2007 omgiven av oss syskon och min brorsdotter. Lugnt och stilla och värdigt.
I april hamnade även jag på sjukhuset. Jag ramlade och vrickade höger fot, vänster knä hoppade ur led och knäskålen fastnade på utsidan av benet.
Det blev ambulans och akutoperation. Så här efteråt så var det nog, trots allt, en skänk från himlen att det hände. Nu är mitt knä fixat som jag haft ont i sen jag var liten. "Inget ont som inte har nåt gott med sig", heter det ju.
DET skriver jag under på.
En annan STOR händelse var min Gastric Bypass. 11 maj började jag min flytperiod innan open och den 30 maj var det dags! Jag kan säga att det var den dagen på jag pånyttföddes! Mitt liv är HELT annorlunda idag, 35 kg lättare! Det är det bästa som jag gjort, (förutom att få min son), jag ångrar det inte en sekund. Resan neråt fortsätter under 2008.
Sommaren blev lite jobbig, Jag mådde sådär efter open, en stor omställning att börja äta yttepytte portioner.
Mammas begravning var strax efter att jag kommit hem också.
Albin kom in i våra liv det här året också. Våran lilla tandlösa knubbis. Tack Annelie för tipset och TACK till Anna G för förtroendet att få ta hand om honom!
Sonen bytte skola och fick sin diagnos. TACK och lov, nu slipper han den gräsliga friskolan med NOLL förståelse för barn med särskilda behov.
Nu går han i en TOPPENKLASS och en stor sten kunde det här året plockas bort från mitt hjärta. Nu kan jag slappna av på dagarna och veta att han blir väl omhändertagen på, han utvecklas och har det bra.
Huffus måste nämnas.....Han stackaren väntar fortfarande på sin axeloperation, och det ser ut att dröja. Mitt under sin sjukskrivning blir han dessutom av med jobbet, eftersom firman lägger ner avdelningen här i staden.....Vad ska man säga?
Vi försöker att hålla huvudena över ytan.....det går men vi får kämpa.
Jag hoppas verkligen att 2008 blir ett år som det ljusnar för Huffus.
Några konserter hanns med. Det var gött att känna att min ork är så mycket större. Jag gjorde två saker som jag varit dörädd för, åkte båt och åkte en hiss till 24 våningen. Rädslor är till för att övervinnas sägs det. Jag jobbar på det.
Konserterna var som vanligt underbara. Det som jag börjar att tröttna på är detta revirpinkande. Det blir som smolk i min glädjebägare och tyvärr känns det inte lika roligt att åka längre.
Jag tror inte att jag kan vara utan heller, självklart inte. Men jag önskar att fler skulle ta till sig att det är MUSIKEN det handlar om, inte vem som pratat mest och längst och varit närmast. *suckar lite*
I februari bär det av igen. Det blir bara två konserter för oss den här gången.
Ja, 2008 är här. Jag ser positivt på året som vi har framför oss. Jag har börjat en spännande och alldeles underbar resa. Hoppas att er resa också är en resa att se fram mot.
Önskar alla en alldeles fantastisk tid och ett GOTT NYTT ÅR!
Idag är det 8 långa år sen som världens mest underbara son såg dagen ljus!
För mamma innebar det slutet på en lååååååååååååååång djävulsk förlossning OCH en önskan om barn som funnits i många år, som äntligen gick i uppfyllelse!
Han är mitt allt, min allra käraste ögonsten! GRATTIS älskade, älskade barn!
Syster och jag åkte ner tidigt till hotellet för att träffa tjejkompisar och förhoppningsvis bandet före konserten.
Vi blev inte besvikna!
Konserten var som vanligt alldeles underbar! Viktor diggade, klappade händerna och sjöng med hela konserten.
Lycka!
Lyckan blev om möjligt ännu större när Steve, trummisen gav honom ett par väl använda trumstockar efter konserten!
Han bara sken!
Efteråt gick vi bakom för att vänta ut killarna och för att Viktor skulle få träffa dom! Det fick han och de var glada att se honom i år igen, det var hans tredje Smokiekonsert, inte illa för en 7-åring.
Sen var det dags att skjutsa hem Viktor, Huffus släppte av oss vid hotellet på vägen hem.
Där fick vi en trevlig stund med delar av bandet och crew.
SÅ himla kul och jag är GLAD.
TACK tjejvänner och band!
SES i Västerås, Norrköping och Linköping.
PS. Det kommer bilder på sonen och bandet bara vår dator slutar att jävlas med oss!
Kryssningen är över, ingen båt sjönk eller tog eld! Jag var inte alls så rädd att åka båt som jag trodde och det känns himla bra.
Min syster och jag träffade en massa goa vänner, det känns bra i kroppen att ha fått återse dom igen.
Mindre bra var detta med "kryssningslivet". Cinderella är tydligen en riktig dans och hålligångbåt.
Jag som är mer "gå-på-puben-och-ta-ett-par-öl-och-kasta-lite-pil-typen" fattar ju INGET av nöjet med dansband, dansbandsmusik och det roliga i att åka på en kryssning för att supa sig skitfull.
Vi satt bara och gapade och blev såååååååå trött på den hemska musiken. TYVÄRR tror ju många att Smokie är ett "dansband" och tjatar om den gräsliga "Alice".
Smokie är betydligt rockigare än så, det vet alla som sett dem live.
Vi Smokiefans som var där fick genomlida ett par timmar på Fun CLub innan det var dags att ta plats längst fram vid scenen och njuta av "The Boys".
Som vanlig blev ingen besviken, de ger alltid ALLT. GLAD är jag!
Nu väntar 4 konserter till för oss; Gävle, Västerås, Norrköping, Linköping. Vi kan inte gå på fler den här gången, får väl överleva det......I februari kommer de igen så....
En känsla, en helt underbar känsla som dröjer sig kvar är att jag på den här resan, för första gången på länge inte var den största och tjockaste. Jag kunde röra mig SÅ mycket lättare. På cluben där det var TRÅNGT kunde jag ta mig fram FAST det nästan inte gick....jag var inte den som man uppmärksammade för att jag är stor.....Jag är 30 kg mindre än förra gången jag var på konsert...SÅ underbart och jag är så lycklig!!!!!!!!!
TACK till alla underbara som var där och delade detta med mig.
Till er som inte var SÅ glada för att se mig, jag bryr mig inte!
Ni kommer aldrig att nå dit ni tror genom att vara som ni är. Ge upp, ni är inte centrum i universum.
Varje dag känns så bra, men lite ovan. Jag börjar att förändras, inte till min personlighet utan att min ork och min kraft blir så mycket större.
Jag har 1,5 kg kvar till minus 30, hur gött är det?
Igår klippte jag mig. Skulle tona håret, men färgade det mörkbrunt med rött under. Ska man förändras så ska man.
Jag blev kanonnöjd, hade dessutom nyinköpta jeans, första gången på ca 15 år som jag har jeans, hur gött är inte DET?
Väl hemma skulle Huffus hjälpa mig att rota i mina garderober efter ett par byxor...kände plötsligt att jag måste göra mig av med mer, inte bara mina kilon.
Två säckar med kläder, för stora, försvann....Gamla, en del oanvända kläder som påminner om en gammal, hemsk tid. En tid då jag fick ha de kläder jag kunde ha, inte de jag VILLE ha. Det börjar att bli annorlunda nu!
Jag kände mig fri på nåt underligt vis när alla dessa gamla plagg försvann från mitt liv. Underbart.
I morgon torsdag lämnar jag Gävle för en stund. Jag ska på en liten kryssning med BANDET! Ja, inte kryssning med dom direkt men de spelar på båten!
Jag som inte ens åker båt, men vad gör man inte för sina idoler?
Det är första gången på över ett år nu som jag får träffa dom! Helt lovely!
Förra gången, i juli, var första gången på 7 år som syrran åkte på ett gig utan mig. Måtte det aldrig hända igen! Då var jag tvungen att vara hemma, mitt knä var inte tillräckligt bra än.
Det är det nu. Äntligen!!!!!
Jag får träffa en massa härliga Smokievänner också, som jag saknat som en galning.
En del inte så kära också, men det får man ta. Pinka inte revir nära mig bara, det är ingen ide.
Man får mycket tid att fundera på nu när det tas morgonpromenader..*ler*
Det är lite skumt att börja bli en ny Karin, en som jag egentligen aldrig varit förut.
Men det är inget negativt med det, tvärtom.
Det är HÄRLIGT när vågen alltid visar minus, även om det inte går lika fort nu som i början.
Det är HÄRLIGT när gamla kläder blir för stora och nya som legat i skåpet plötsligt passar perfekt. INGET negativt med det, tro mig!
Jag känner att jag orkar vara mer aktiv, göra med saker på dagarna och jag sover mycket bättre.
Apropå sova, jag sover trångt också! Två hundar under täcket, varmt, trångt och alldeles otroligt mysigt! I går blev affären klar så nu är Albin min på riktigt! TACK Anna och Patrik!
Mina livsdrömmar har alltid varit; att bli smal, att ha hund, (och Chinese Crested-drömmen har funnits sen 1990), och ett hus vid havet.
Jag kommer att gå ner i vikt dit jag vill, jag har TVÅ Chinese Crested!!!! Huset vid havet är kvar på önskelistan, men HALLÅ, två av tre är väl inte illa pinkat!!!!!??
Mindre än 6 veckor kvar tills jag ÄNTLIGEN får träffa Bandet med stort S igen! JÖSSES vad härligt det ska bli!
Dessutom får jag återse en hel del gamla kompisar som jag inte sett på länge!
Blev utmanad av kära CreaMaria! Självklart antar jag utmaningen! Här är mina svar:
1. Pratar du fortfarande med personen du kysste senast?
Ja, det är ju min sambo sen 14 år, så visst pratar jag med honom!!!! *ler*
2. Har du sett din bästa vän gråta? Ja!
3. Vilka vitaminer tog du när du var liten?
Inga, tyvärr var det mest bullar och godis man blev matad med.
4. Vad åt du senast?
Gröna, kärnfria druvor.
5. Har du fått någon komplimang idag? Ja, av min läkare....eller det var väl ingen komplimang direkt, men GLAD för min skull var han. Han sa: "Men fan va bra!" när jag berättade om min op och att jag gått ner 21 kg redan!
6. Har du varit med i en rättegång?
Nej, men tittat och lyssnat på.
7. Är du polare med grannarna?
Ja, det måste jag säga att jag är.
8. Vilka språk pratar din mamma?
Inte ett enda numera....
9. Vilka länder har du bott i? Sverige och i Drömmarnas land.
10. Senaste piercingen?
Öronen.
11. När åkte du bil i mer än 15 minuter senast?
För några veckor sen när vi var till Lumsheden för att bada.
12. Gay?
Nope, men glad är jag.
13. Har du däckat/spytt för att du druckit?
Ja då, alltför många ggr som tonåring, tyvärr.
14. Har du äggat någon?
Nej, men det låter skoj.
15. Har du täckt någons hus med toalettpapper?
Nope.
17. Har du varit på stranden?
JAAAA!!!!! Tog mig i kragen för några år sen. Jag vägde då mer än nånsin, men det hindrade inte mig!!!! Jag tänker ALDRIG avstå från bad mer pga min vikt! Nu åker vi varje sommar.
18. Har du haft en stalker?
Ja, tyvärr, via telefon.....Han hotade min pappa också....Det var längesen nu.
19. Minns du dina/din musiklärares namn?
Tyvärr inte, men jag minns att han blev så j-vla förbannad på oss för att vi fnissade så mycket på lektionerna.
20. Hur bra är din syn? Hmmmm, efter 40 kom ålderstecknen. Läser illa utan glasögon, ska egentligen alltid ha dom.
21. Har du varit på ett party? Ja många, men det var ett tag sen. En del små efterpartyn med The Boys kanske räknas iof?
22. Skulle du kunna tänka dig att simma med hajar?
ALDRIG.
23. Vad skulle du säga om jag sa att jag var kär i din bror?
Fnissa och säga LYCKA TILL!
24. Har du varit utomlands?
Räknas Norge, Danmark och Åland?
25. Har du sett din bästa vän naken?
Jajamen.
26. Vilket är det bästa bröllopet du varit på?
Min mans brors bröllop. Utomhus, brudparet kom i båt och bröllopsmarschen spelades på elgitarr, det var hårdrocksversionen. Sen ett annat minnesvärt var ett medeltidabröllop.
27. Skulle dina föräldrar bli arga om du blev avstängd från skolan pga slagsmål?
Säkert inte....de brydde sig inte så mycket om vad jag gjorde.
28. Var är dina syskon just nu?
Hemma hos sig i sina sängar antar jag.
29. Vad var den senaste drömmen som du minns?
Att jag skulle på Smokiekonsert, skulle måla på mascara, träffade hela tiden i ögat så jag såg ut som Alice Cooper...sen blev jag s-nödig och missade tåget till konserten.
30. Vem ringde dig senast?
Min syster.
31. Vilken tid gick du upp imorse?
6.30.....drack kaffe i lugn och ro innan sonen skulle till skolan.
32. Vad ska du göra i helgen?
Kinesträff med grillning på fredagkväll, besöka min mammas grav och sätta dit en blomma, en pelargonia, allt efter min sons önskemål.
33. Vad står det i det fjärde smset i din inkorg? "Ditt paket från Ellos"....osv osv.....
34. När var du riktigt sjuk senast?
Sjuk och sjuk, åkte ambulans i april efter att ha ramlat och skadat knät, opererades och låg på sjukhus några dagar. Sen var det ju min magop....men då var jag ju inte sjuk.
35. Vem är den senaste kändisen du tog på?
Hmmm. det var nog Martin Bullard. (Keyboard i Smokie för alla som inte brukar vara med).
36. Vad finns i din bakficka?
Trosor på=inga bakfickor.
37. Har du färglinser?
Har inte linser.
38. Vad gjorde du klockan 2 inatt?
Sov sött på rosenörat.
39. Vad är det första du gör på morgonen?
Konstaterar att "GUUUUD vad trött jag är", sen fiser jag, tror jag!
40. Vad ska du göra efter det här?
Läsa mer på Zoomin, sen in på Chinese Crested-forumet.
Jag utmanar Huffus, Liez och Sindy att svara på samma frågor.
Dagarna går och jag mår allt bättre. Har lite dåligt samvete för att jag varit så dålig på att finnas här.
Ni är många som stöttar och jag BORDE ha orkat skriva mer. Men så är det och det är förbi nu.
Maten funkar också bättre och nästan 17 kg är borta. Underbart! Ibland bubblar det upp ett lyckorus inom mig som nästan inte går att beskriva. Det var ett rätt beslut att operera, helt klart även om det första veckorna var ett lite helvete.
Mitt opererade knä blir också allt bättre. Det var också en jobbig resa men värt det så här efteråt. Jag får räkna med att det tar ett bra tag till innan jag är HELT bra, men den som väntar på nåt gott sägs det ju.
Ha det gott alla. Ska försöka att vara lite mer aktiv.
Ett stort TACK och kram till alla som varit in och kommenterat. Jag kanske inte hinner in till er alla men ni ska veta att jag är tacksam!
TUR att de som försöker att pinka revir hade nåt för det....inte den här gången heller. *evil grin*
Mina vänner hade en go kväll. Jag fick hälsningar från en i bandet som oroat sig lite för mig...Det gör gött i kroppen när idolerna bryr sig.
Vi ses ju snart, i oktober och november! Vilda hästar kan inte hålla mig borta då!!!!!!!! Syster och jag har sett Smokie så där en 30 ggr minst sen år 2000! Jag tänker inte sluta än! Man får sina gostunder ett par ggr om året, ibland MÅNGA ggr samma år! Lovely!
Kram från Glad Karin trots allt...från en regnigt Gävle!
HEMMA!!!! Katastrof! för första gången på 7 år åkte syrran utan mig på konsert.
Det är inte maten och så som stoppat mig, det är utomhus och mitt knä fixar inte att stå i så många timmar som det blir.
Vi har inte träffat the boys på nästan precis ett år....det känns tomt...DET saknar jag.
Det jag INTE saknar är alla tanter som försöker att pinka in revir. Är så in i bomben trött på det! Människor som ljuger, smyger och gör sig till. Går nästa över lik och genom eld för att komma nära. Ååååå DET saknar jag inte.
Nu har jag i allafall bloggat för första gången på länge. Grannen, är du glad!!!?????
Kram till alla goa, som inte pinkar utan kommer ihåg att det fortfarande är MUSIK det handlar om!
Jag opereras på onsdag, mitt nya liv börjar då! Det känns inte nervöst, bara pirrigt och förväntansfullt.
Om allt går som planerat så är jag hemma igen på söndag.
Huffus får väl skriva nåt här innan om ni är nyfikna....eller jag menar såklart att han får skriva på sin sida.
I dag gör jag 15e dagen med bara flytande kost, (näringsdrycker), inför operationen. GISSA om jag är trött på näringsdrycker med chokladsmak. BLÄ! Det jag riktigt längtar efter nu är kokt potatis! Om fyra veckor.....DÅ får jag äta en potatis och det ska bli en lycka!
-6kg är det redan....nu innan operationen. Få se vart det tar vägen sen.
Då drog min mamma sin allra sista suck. Vi syskon och ett vuxet syskonbarn var med hela tiden.
Vi har vakat i två dagar nu. Vi sov hemma natten till i igår och sen åkte vi upp till mamma igen vi halv tre-tiden.
När vi kom in till henne så såg vi direkt försämringen från dagen innan.
Jag kände att, "nästa gång jag åker härifrån har jag ingen mamma längre".
Vi satt hela dagen, med bara avbrott för toabesök och promenader i korridoren.
Jag var den som satt mest hos henne, för att jag ville det, höll henne i handen hela tiden, la våta servetter i hennes panna och i nacken.
Hon viskade att vi var så snälla, så snälla...
För varje timme blev hon tröttare och tröttare...fick morfin efter 20.00....sa sina sista ord, blev ännu mer borta.
Jag höll henne och sa att det är lugnt, det är bra, vi har det bra och du kan släppa taget nu, det är ok, slappna av och släpp taget. Du behöver inte vara rädd.
Runt 22 så tänkte jag att "ja säkert omkring halv elva händer nåt".
22.35 drog hon först ett andetag, sen ett långt till, sen var det tyst.
"Hon andas inte mer nu" sa jag. Min bror kom fram och kände på henne....
Vi var såklart ledsna men också så tacksamma och lättade. Nu plågas hon inte längre, slutet blev så fint och stilla som man bara kan önska sig. Hon var själv rädd för att hon skulle ha ont eller ha ångest. Inget sånt, bara stillhet....
Idag är en ny dag. En del praktiska saker återstår....Jag är ok, lite sorgsen, men lättad för hennes skull.
Jag var till mamma i förrgår, min bror var där igår och för varje dag så rinner en bit av hennes liv ur henne. En märklig syn.
Jag pratade med sjukhuset igår kväll och det känns skönt att veta att de inte kommer att göra några försök att få liv i henne när den stunden kommer.
Att väcka upp någon i det läget till att bli en "grönsak", det är det ingen som vill.
Papper är redan skrivna sa de, väldigt skönt tycker vi barn. Hon måste få somna nu snart.
Det känns väldigt konstigt. Mitt liv har varit jobbigt så länge, nu när allt börjar flyta på, sonen har fått hjälp, jag ska få ett nytt liv, Huffus och jag har det bra och växer ihop mer och mer, DÅ tar hennes liv slut.
Hon sa i förrgår att hon vet att vi har det bra och att det känns skönt, men att hon inte kommer att få se mig smal, när min resa är färdig.
"Du får sitta där uppe och titta på mig", sa jag. Du kommer att se mig, det lovar jag.
Skumt, verkligen skumt med å ena sidan lyckorus och sån tacksamhet för det som händer med mig, å andra sidan, ledsamheten över henne.
Jag grät i går kväll, har inte gjort det på ett tag. Jag var lite rädd att jag stängt av, men jag måste säga om mig själv, jag är stolt över den jag blivit. Jag ÄR tydligen väldigt stark, när jag behöver vara det.
Igår kväll fick jag vara liten en stund och det var skönt. Tack Huffus för att du lyssnade och för att du är med mig.
Har en del att fundera över. Jag klarar det här, men jag tycker så synd om min mamma.
Att ligga och inte få luft, det måste vara djävulskt.
Ta hand om varandra idag. Skit i att det regnar. Vi har varandra och vi har det bra. Känn tacksamhet.
Kram till alla underbara människor som är med mig.
Snart är tredje flytdagen över. Jag sa till min kära Huffus idag, att om det här hade varit en vanlig "bantningskur" så hade jag gett upp idag.
Det är som när man fastar, den andra eller tredje dagen är värst.
Idag har jag mått pyton, en "rinnig" mage, jag har varit yr, trött och frusen.
Jag sov en stund på eftermiddagen och fyllde också på med ordentligt med vatten, nu ikväll är jag varm igen och jag är stolt och glad att ytterligare en dag har gått. Inte tänker jag ge mig. Det här ÄR ingen lätt resa, men det kommer att vara mödan värt!
Jag vill tacka er igen för alla era gulliga ord. Jag känner verkligen att jag har en stor, varm vägg bakom mig som håller mig uppe!
Huffus då? Ja, vad skulle jag göra och vad skulle mitt liv vara utan denna underbara människa?
Vi har haft våra stunder som inte varit bra.
Vi har haft många och jobbiga motgångar, med det mesta känns det som, men av de motgångarna så växer man samman också. Det känns så otroligt tryggt att ha honom.
TACK gubben för att du finns och gör den här resan med mig! Love ya!
Sonen, han finns för mig han också, på sitt alldeles egna 7-årssätt. Tacksam är jag för honom, han är mitt allt och min guldklimp!
Ja, snart är det kväll. Ska sätta mig och vila mitt knä. Njuta av att jag andas och att livet är helt ok.
Jag ringde mamma på sjukhuset idag och det var inte ok. "Vill du inte mer nu?" frågade jag.
Hon grät och sa att hon önskar att hon inte vaknar mer....Det är ju inget liv, att bara ligga och vänta på att det ska ta slut.
Jag tycker så synd om henne....Verkligen......Hoppas för hennes skull att den här väntan och plågan inte blir så mycket längre. Det är inte värdigt.
Men bara liiiiiite.
Så här, sista kvällen före "flytet" känns det lite spännande. Jag är lite pirrig i magen, i kväll är sista kvällen i mitt gamla liv.
Det är lite högtidligt och spännande.
I morgon är en ny dag. Jag börjar med mina 14 dagar flytande föda innan operationen.
En ny värld kommer att öppnas, visst är det väl så.
Nu kör jag, det finns ingen återvändo och det är jag glad för!
SÅ många som stöttar och finns till när det är jobbigt. Återigen, tusen tack.
Benet var ju ett elände...en knässkål som gick bärsärkagång, men som nu är på plats igen, kryckor hela sommaren, men ändå, en skada jag haft sen jag var lite är reparerad, så nån nytta var det ju.
Jag visste dock inte att jag kunde skrika så högt, (när läkaren försökte att dra benet rätt), men jag vrålade och grät. Att föda barn var en njutning jämfört med denna smärta. Fyyyyy!!!!!
Mamma blir sämre för var dag som går. Jag är fortfarande lugn, jag har en stilla sorgsen klump i bröstet som är hanterbar. Jag har haft en väldigt brokig uppväxt, haft många svåra stunder då jag gått igenom sorg...sorg över mitt liv och min barndom.
Inuti mig har jag gjort upp och avslutat massor av ggr, det är nog därför jag är så lugn nu....Hon är min mamma, hon är snart borta, jag ska vara ett stöd om jag kan...Jag kommer att klara av det här, det finns ingen tvekan. Jag är inte rädd för att prata om döden med henne heller, det känns lite konstigt men bra.
Jag kanske blivit vuxen äntligen, jag är inte liten och rädd längre.
Jag har skött mitt inre barn, lilla Karin är trygg, då är stora Karin också trygg.
NU till nåt som jag inte berättat. Jag lägger ut det i min blogg så att alla som vill läsa får veta. Min vänner IRL vet, nu får resten också veta.
Jag har vunnit flera miljoner på tips!
Nja, nu ljög jag, men jag har tagit ett beslut och kommit så långt på väg att det känns som om jag vunnit flera miljoner. Jag har tagit en lott och vinsten var ett nytt liv.
Jag har inte inkasserat vinsten än, men kommer med största sannolikhet att göra det innan sommaren.
VAD är det nu som flickan svamlar om?
JO, jag ska till Stockholm för att göra en GBP, Gastric By Pass. Jag ska operera min magsäck, gå ner i vikt och få ett bättre liv. Ett liv med bra mycket mindre smärtor än idag.
Jag har gjort en lång, lång resa, en inre resa. för massor av år sen var jag en rädd dam som knappt gick utanför dörren.
Jag har jobbat MASSOR med mig själv. Tagit många och stora steg för att förbättra mitt självförtroende.
Förut vågade jag inte göra saker för att jag vägde för mycket, nu vågar jag nästan ALLT, men orken tryter.
Ett stort tack för min inre resa vill jag ge till min syster, som sett till att vi kommit iväg på alla dessa Smokiekonserter. Jag har lärt känna så många goa människor, dessutom detta underbara engelska band som också lärt mig att man duger som man är.
Martin som spelar keyboard, tyckte att hela Smokie skulle skriva ett intyg som jag kunde ge till min förra läkare, som påstod att jag var folkskygg och att jag gömde mig hemma. Han sa, Martin alltså, att denna läkare definitivt inte var nån människokännare och att hela bandet kunde intyga att hon hade fel.
Sånt gör gott att höra.
Nåväl, den inre resan blir man väl aldrig färdig med, men nu får jag äntligen ta tag i min onda kropp. Om allt går väl ligger jag snart på operationsbordet och då börjar nästa resa!!!
Är ni med mig????
ALLA KRAMAR I VÄRLDEN TILL ALLA JAG KÄNNER, och till alla andra också.
Ja, som vi redan visste så fick vi bekräftelsen på att mamma inte kommer att bli frisk.
Hon har lungcancer och det är bara att vänta nu....Det kan gå fort och det kan ta ganska lång tid, det är inget vi vet än.
Det känns konstigt att veta att det med största sannolikhet är hennes sista sommar...
Men ändå så är jag så lugn. Det är skönt, för då kan jag vara ett stöd, vi kan prata om det jobbiga och det behöver hon.
Jag har gått igenom mycket i mitt liv och jag klarar det här också. En kompis sa; "stackars dig". Men det är inte mig det är synd om, det är henne det är synd om....
Våren är här, den ska vi alla njuta av, i vilken situation vi än befinner oss i. Jag ska försöka att uppskatta det lilla, njuta av guldkanten som ändå är.
1. Chinese Crested Dogs. Dessa underbara nakenfisar som man bara inte kaaaan leva utan. Är det därför vi köper en till??
2. Konserter med Smokie. Och allt vad det innebär! Träffa kompisar, träffa bandet. Många glada skratt och trevliga frukostar med keyboardspelaren! Helt underbart att få komma iväg ibland. Det ger livet extra guldkant. (Och jaa, Huffus vet och godkänner).
3. CHOKLAD. Ja tyvärr är det en passion jag har...Kan äta massor och det syns! Hahaha!
4. Engelska filmer och deckare. Älskar språket, miljöerna, ALLT!
5. Igelkottar, råttor, fladdermöss och ormar!
Fyller på med fler passioner om jag kommer på några....*ler*
Ifall någon undrat så har jag inte försvunnit eller gått under jorden, *ler*.
Jag är här, det har bara varit ont om tid och ork att skriva.
Jag är ok, men mamma är inte ok.....hon kommer inte att bli bättre heller, tyvärr.
Det blir en tid nu som är oviss. Vi vet ju åt vilket håll det går men inte hur lång tid det är kvar.
Jag känner mig ändå så konstigt lugn, det känns som om jag bara accepterar och att det inte hjälper någon att bli hysterisk. Hon är gammal och hon har haft det kämpigt i många år. Nu får vi ta gobitarna som är kvar och ändå försöka att njuta av de stunderna, trots allt.
Våren är ändå på väg. Det känns gott. Gott för båda människorna och djur. Vår lilla nakenhund njuter av att sola....och ssscchhhhhhhhh, säg inget, men den lilla bortskämda har fått en dyna på köksbordet vid fönstret så att hon kan ligga där och njuta när hon är inne...men sssschhhhhh......
Har inte bloggat på ett tag. Vill sända ett enormt stort TACK till alla er goa vänner som gett mig påskhälsningar.
Jag skulle ge er något också men det har kommit saker mellan hela tiden.
Jag vet att Huffus varit duktig på att skicka hälsningar så jag får kanske åka med på dom hälsningarna lite...
Influensan verkar äntligen ha gett med sig, precis lagom till vår kära pollensäsong. Nåja, det är bara att gilla läget, sägs det.
En annan sak som hänt är att mamma är på sjukhus. Hon var dålig före påsk och fick akut åka till sjukhuset på påskafton med, som det visade sig, massor av vatten i lungan.
Jag är lugn....hon är 76 år, ser man sanningen i vitögat så kan detta sluta hur som helst. Det får vi ta och det är något som jag tror att jag accepterar...Vi får ta en dag i taget och hoppas på det bästa.
Det verkar som om våren riktigt börjar ta fart nu. Det har blåst väldigt ett tag, men idag är det lugnare...
Ha det gott alla. Det tänker jag försöka med, trots allt.
Ja, influensan håller i sig, jag har ju mått bättre. Oerhört irriterande och frustrerande, jag har bara inte TID med det här, jag vill inte vara sjuk.
Som om det går att göra nåt åt det då.....;-) Det är väl bara att rida ut stormen.
Saker är på gång angående sonen, ÄNTLIGEN. När allt är klart finns det nåt att ta på, som jag kommer att dela med mig.
Om det går framåt på en del ställen, så är ju skolan rent bedrövlig. Har fått höra från fler håll, att precis just det som vi har problem med, det är väl känt över "stan" och inom skolvärlden, att vår skola är dålig på. BLÄ!
Skönt att ha uppbackning, att det inte är vi som inbillar oss. Jag ger aldrig upp, men visst känns det hopplöst ibland, när man har med människor att göra som inte kan sitt jobb, som inte vill förstå, som vill skydda sin egen rygg till varje pris som helst, hellre det än att erkänna att de är fel ute, ta hjälp och kanske bättra sig.
Ja, det här är en lång följetong, luddigt när jag inte fullt ut kan skriva vad det handlar om, jag får det i alla fall ur systemet.
Jag ska snart ta mina få krafter och gå till läkaren. Min syster och jag skulle ha åkt till Linköping i helgen på en liten tjejfest. Men, min influensa vill inte ge sig och för att få tillbaka pengar för tågbiljetter så måste jag ha läkarintyg.
Jag har en VÄLDIGT trevlig läkare, så det är väl värt det då att ta sid dit.
Ska passa på att få lite dunderhostmedicin, så att jag kan sova.
En lite kortis innan det är god natt!
Jag har varit HELT däckad sen i fredags, förkyld som attan. Idag har jag sovit nästan hela dagen.
Som alltid om jag ligger för mycket eller vid kraftigare förkylningar så får jag ont i ryggen.
OCH, jajamensan, som ett äckligt brev på posten så fick jag ett ryggskott ikväll också.
Bläääää, ville bara säga det....bläää!
Det är HELT ok att tycka lite synd om mig, *ler*, det brukar ju kännas bättre då!
Jag gick nästan i fällan! Den snuddade vid näsan och det var sååååå nära att jag gick in i den och gallret smällde igen bakom mig.
Men, jag har gjort en så lång resa med mig själv, att jag nu såg varningstecknen i tid.
Jag höll på att gå in i ett gammalt beteende, där andra tycker åt mig och jag bara ska hålla med. Det jag säger och tycker är fel, jag känner fel, jag har fel och jag är fel.
NEJ!!!! Inte mer! Jag går inte in i det.
Jag är en egen person, 43 år gammal. Det är gammalt nog att tänka med eget huvud.
Jag vet mitt värde, jag tycker inte längre att jag är värdelös. Varför ska jag tycka det? Alla människor har rätt att ha sina egna åsikter och sätt att vara.
Jag backar och tar om, går vidare med högt huvud.
Stolt över att jag inte slår på mig själv längre.
Gamla beteenden har inte gett mig nåt. Jag har sorterat ut de människor som är energislukare, som inte fyller på mig med kraft utan tömmer mig på allt.
DET är inget jag behöver.
Jag behöver de som ser mig som jag är. Som accepterar att vi kanske inte alltid tycker lika. Som låter mig känna och tycka som jag vill, utan att jag behöver känna mig liten och dum.
REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv.
Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet.
Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn.
Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
6 underliga saker om mig!
1. MASKFOBI. Jo, jag är så oerhört, djävulskt rädd för daggmaskar! Det är nog det vidrigaste lilla kreatur som finns. När det har regnat och marken är täckt av daggisar, då är det pinsamt jobbigt...
2. ÄLSKAR ORMAR. Ja, jag vet, det rimmar illa....att jag är rädd för maskar, men älskar ormar. Det är en alldeles speciell känsla att hålla i en orm...Häftigt som tusen.
3. LINGONSYLT. Jag tycker att lingonsylt EGENTLIGEN inte är någon höjdare, men till två maträtter är det ett stort MÅSTE, nämligen till;
Strömming med potatismos och Paltbröd med fläsk.
TESTA, fast det kanske låter idiotiskt.
4. MÄRKT MED LOGGA. Jag är tatuerad med idolernas logga. De har gett mig så mycket både på scenen och bredvid, så jag ville föreviga den känslan. (Jag har två tatueringar till).
5. EMMERDALE. Jag är ganska ungdomlig av mig men en sak kan jag inte vara utan---och som säkert inte ses som så ungdomligt och det är Emmerdale..."Hem till gården" alltså. Det har blivit som ett gift för mig.
6. KITTLIG. De flesta människor är nog kittliga, men den här damen kittlade sig själv under fötterna som barn och höll på att skratta sig fördärvad! Vad ger ni för det???????
KANONVÄDER idag....och jag har inte ens klätt på mig än...
Känner mig inte bland de piggaste i världen precis. Jag är inte direkt förkyld, men ont i huvudet, trött och hängig....
SÅ då kommer vi till Idol-Markus.
Är man riktigt klok som ställer in konserten.....? Ja, inte hela konserten så klart, utan faktum är att jag inte kan gå....
Men jag fick i alla fall göra min brorsdotter lycklig. Ringde henne och frågade vad hon gör kl 18 ikväll.
Hon svarade lite slött att hon skulle kolla på fotboll.
"Jaha, sa jag, "är det livsnödvändigt det?"
Det var det väl inte direkt sa hon, men hon skulle på fotboll.
"Hmm, sa jag, "vad synd då, för annars har jag en Markusbiljett till dig här!"
Gissa vad reaktionen blev!! Hahaha, ja inte var det då nödvändigt med fotbollen, det kan jag ju säga.
Så jag fär väl önska min syster och min KÄRA brorsdotter en trevlig kväll.
Själv kollar jag Bolibompa med sonen den tiden , hihi.
Idag blir det bad och putsning av hunden också, det ska jag i allafall försöka att orka.
Kineshundar luktar ju inte HUND som vanliga hundar gör, men bada behöver hon ändå. Det är mysigt att pyssla med henne, hon blir sååååå himla fin efteråt, även om hon inte gillar att bli blöt.
Det känns ändå himla gott i hjärtat att också få tillfälle att lära känna både nya hundar och nya människor. Det känns också gott i hjärtat att jag har så lätt att lära känna nya människor. Inte illa för en som för inte så länge sen blev beskylld av en läkare för att vara folkskygg!
Ni som känner mig vet ju hur stor sanning det ligger i det!
Jag syr vidare på mina hundkläder och det är så roligt nu när jag börjar att fatta på riktigt hur det går till! Längtar till i morgon när jag får fortsätta med de senaste alstret, vitt med rosa döskallar på. Lägger ut en bild när den är färdig.
Jaha, då kanske man skulle skriva några rader igen.
Det har inte hänt så himla mycket, varit på party, två stycken av helt olika slag.
Det första, ett HUNDPARTY. Ja, inte en fest för hundar med sång och dans, utan ett party där man köper saker. Som det andra partyt jag var på, ett Tupperware. Där köper man skitdyra plastgrunkor.
MEN, på hundpartyt köper man nödvändiga saker till hunden. Det gjorde jag. Bajspåsehållare att sätta på kopplet, ROSA bajspåsar med god doft, OCH leksaker av mjukisdjurtypen.
Kul, kul.
På Tupperewarepartyt köpte jag nån plastgrunka som hette nåt liknande de ryska dockorna man ställer i varandra och som aldrig tar slut.
Det var ett litet snålt Tupperware. Vet inte om hon som visade bara var lat eller vad det berodde på, men inte hade hon många saker med att visa...Vi satt där som fån och tittade på bilder i en katalog. HURRA för såna skickliga säljare....NOT.
Kram till VIP-värdinnan i alla fall för att vi fick komma. Goa mackor, gott kaffe och trevlig sällskap.
SYND att Svenne Hedlund inte kunde komma.
Kram till alla mina goa vänner på ALLA HJÄRTANS DAG.
Vi här hemma firade med rosa tårta och ljusstakar med hjärtan på!
Det var längesen jag skrev, tyckte grannen idag. Så jag måste göra henne till viljes och slänga ner några rader. Vad gör man inte för världens bästa granne?
Inte mycket händer nu i livet. Det är ljusare ute sen snön kom, inne har vi mysat till det lite med en ny belysning och en pytteliten ommöblering.
Mysfaktor HÖG! *ler*
Jag är sdubig men försöker att orka göra det jag...ja orkar.
Har sytt en del. Har lyckats få ihop en overall till nakenfisen och sydde ett halsband till henne idag också. Ett riktigt prinsesshalsband.
I skolan går det lite bättre för sonen....det finns dock en del vuxna där som skulle behöva tas ordentligt i örat. Har inte bestämt än om jag ska gå till handling...
Kram till alla som finns för mig.
Tänder ett ljus för 4 kineshundar som inte finns mer...Läs mer om det om ni vill på Izas sida.
Första vardagsveckan efter jullovet har snart gått.
Det har varit rätt ok att det blivit så. Man tappar så lätt både tid och rum när alla är hemma samtidigt.
Jag har nästan bestämt mig nu för att sätta ner foten mot kvinnan som trampar på mig. Jag vet inte om det är att tända eld på dynamit, men det känns som om det är en risk som jag måste ta. Det eller att gå under...Ja, går under kanske jag inte gör, men jag vill inte att detta ska fortsätta att störa mig som det gör. Jag är vuxen, precis som hon, jag klagar inte på hennes sätt att vara eller hennes sätt att leva. Vad är det som ger henne rätten att kränka mig?
Det får vara NOG!!!!!
Jag har börjat att sy äntligen. Hundkläder får det bli. Har man en nakenfis så har man.
Har mest sytt fel i början, det är väl så man lär sig, men nu börjar det att ta sig. Jag ger mig inte.
Mörkt och grått ute. Det sägs att det blir snö i morgon, den som lever får se.
Tittade ut i morse och såg till min stora förvåning nåt som jag inte sett på ett bra tag.
"Vad är det???" tänkte jag. Gnuggade sömnen ur ögonen och tittade igen.
"Men, är det inte? JO, det MÅSTE det ju vara! Det är ju SNÖÖÖÖ!!!!!!"
Jösses! 6 januari och snö! Vi hade snö två-tre dagar i november, men sen har den lyst med sin frånvaro.
Hunden tyckte att det rätt så kul på sin morgonpromenad.
Sonen ska ut och försöka att åka pulka, fast snön bara är nån cm. Men såklart, den stackaren har väntat på snö hela jullovet och nu, bara någon dag innan skolan börjar så är det vitt.
Det ska på sätt och vis bli skönt att vardagen kommer tillbaka. Man har inga vidare rutiner nu när vi är hemma alla tre.
OBS. Vi är INTE hemma och lever lyxliv som en del tycks tro....Glöm det!
Jag har en del ouppklarat som jag så småningom måste ta tag i.
Det finns en person som tycker en himla massa om mig och om det jag gör och det jag INTE gör.
Den personen mår antagligen väldigt dåligt, men jag ÄR ingen lägre stående varelse för att jag är sjuk och är hemma. STACKARS sate som inte har ett liv, som är sitt jobb, som måste klanka på folk som inte gör som den personen gör.
Det kommer inte att dröja länge innan jag sätter ner foten nu. Jag är ok, jag har ett liv, jag sköter min familj, min hund har det kanon! Fast vår familj inte är rik på pengar så är vi rik på annat....Det som vissa tydligen saknar.
Jag tror, att är man nöjd med sig och sitt så klagar man inte och pikar man inte andra.
Jag ger ett citat på vägen:
"Du behöver inte blåsa ut mitt ljus för att ditt ska lysa starkare."
Det har varit en stormigt år på många sätt, massor av saker har hänt, både bra och dåliga.
Det värsta det här året är ju så klart förlusten av min älskade katt som följt mig i 15 långa härliga år. Sov gott lilla Sigrid.
Turerna runt sonen och skolan har varit rent bedrövliga. Än så länge ser jag inget slut på det, vet inte ens hur allt blir efter jullovet.
Det är bara att spotta i nävarna och fortsätta att kämpa. Vissa dagar går luften ur mig....men som min kära säger: "Man är inte mer än människa."
MÅtte 2007 bringa lite framgång i vår kamp och en bättre tillvaro för sonen.
Iza, hunden kom in i vårt liv detta år. DET är en lycka! Jag har drömt om en Chinese Crested sen 1990 nångång, då jag första gången fick upp ögonen för rasen.
Nu blev drömmen verklighet! Hon är en gåva varje dag!
Ett stort beslut togs angående min hälsa. Blä till er som VET och tycker att jag lever ett lyxliv. Byt med mig, vilken dag som helst. Låna min kropp och min värk, anytime!
Nu hoppas jag att förändringen kommer att bli under nästa år. Det är en STOR, ny, spännande resa jag ger mig ut på.
Om jag blir frisk och hur frisk jag än blir så ska jag ALDRIG stå och tycka åt andra. Alla har sitt, en del borde stänga sin mun innan det minsta lilla kommit över läpparna.
Som min bästa vän säger; "Har du inget snällt att säga kan du lika gärna hålla tyst!"
BANDET. Tack till er för underbara konserter och för underbara efterfester. Tack för att ni är dom ni är.
Kram och tack till alla som varit med mig på dessa äventyr, ni vet vilka ni är.
Några finns som TROR att de är med. Men, sorry, genom mig slinker ni inte in.
Ni får jobba själva för att få bandets förtroende, det tar ett tag. *ler*
Kramar till min familj och mina nära och kära. Vänner, nya som gamla!
Idag var vi på det första samtalet hos dom som vi stått på kö till så länge, tyckte vi.
Sen i januari och det var kort väntetid.
Nu ska vi få hjälp med det som vi brottas med.
MEN, vi fick oss en överraskning. Den första kön var tydligen bara till att komma på det här samtalet, NU står vi i den "riktiga" kön och får vänta, antagligen minst ett år till!
Men ååååå vad bra!! NOT!
Vad gör man? Ja, går vidare, så gott vi kan. Vi sköter situationen själva, så gott vi kan. Annat finns inte att göra. Fördjävligt är det ändå.
Önskar så att de andra inblandade kunde vara delaktiga i det här på riktigt, inte bara ett spel för gallerierna. Men, det är nog att önska för mycket.
S, om du läser det här ska du ha alla rosor i världen för att du är den du är. OCH för att du gör en STOR gärning. Vi är så tacksamma ska du veta. Du gör livet uthärdligt.
Jo, det är jag. Jag tycker att jag har tur som är den jag är. Att jag blivit denna person. En snårig väg har jag vandrat., råkat ut för en massa, gått på en hel del smällar.
Det finns så många som tycker så lågt om sig själva, men varför? Vad är det som säger att en är bättre än den andra?
Som en liten fortsättning på gårdagens lilla korta blogg, så kan jag säga, att i de mörka stunder som jag trots allt har ibland, så vet jag ändå att vänner finns.
Jag har goa, snälla vänner, båda nära och längre bort. Vänner som står mig fantastiskt nära och nya som jag sakta men säkert kommer närmare.
Sen har vi ju de som är väldigt speciella på ett sätt. Någon tycker kanske att det är skryt, men det får stå för den personen.
Att jag kan maila en av mina idoler, och få svar mindre än en timme senare! DET tycker jag är häftigt. Idolen är visserligen också bara en människa, men ändå.
Det är väl inte alltid man gör stora, jag menar STORA förändringar i sitt liv, men det tänker jag göra nu. Och det för att få ett BÄTTRE liv!
Det är bara ett fåtal som jag talat om det för, det måste smälta inom mig också, det är inget man bara gör så där utan vidare.
Innan nån rusar iväg och får panik, NEJ jag ska inte separera, inte på långa vägar.
Kära Mannen var den första som fick veta om min funderingar och han är med mig!
TACK för det gubben!
Det här är nåt som jag alltid, ALLTID varit emot, det har känts som rent vansinne för mig. Det är lite pinsamt nu, jag som så starkt brukar hålla på mina principer. Hur säger man att man ändrat sig?
För det får man väl? Ändra åsikt alltså?
Jag smälter det vidare och utökar sakta men säkert kretsen av människor runt mig som får veta. De jag sagt det till är med mig all the way, det känns så underbart.
Om det blir som jag tänkt, får jag nästan ett nytt, fast väldigt annorlunda liv. Det är väl inte helt fel, eller?
Jag tänker också på min älskade son....Skickar några extra varma tankar till honom där han ligger i sin säng och sover så lugnt och tryggt.
Han har det jobbigt, men vi ska klara det här...Vi går mot lättare, ljusare tider där hoppas jag!
Det måste bli så! Han är värd det, min lilla pojke.....
Skriver snart igen. De av er som känner mig och som absolut inte kan vänta på att jag berättar, får väl maila eller ringa och försöka få ur mig det! *ler*
Ja, sonen har det fortsatt jobbigt, det är något man verkligen får ta en dag i taget med.
Tack gode gud att det inte är så när han är hemma och ledig, det funkar alltid. Vi kämpar vidare.
Annars går mina tankar igen till min vän som är sjuk. Det är verkligen så overkligt!
Det känns som om marken gungar för mig, vad ska den då inte göra för henne.
Idag har hon varit hemma några timmar och vi fick chansen att prata lite via MSN. Jag hostar ju som en galning och det går inget vidare att prata i telefon då..
Via MSN är det nästan som vanligt, men det är ju inte som vanligt!
Det borde vara det! Det borde INTE få finnas några förbannade djävulska sjukdomar som gör dem vi älskar sjuka!
VAR är rättvisan i det???????
Jag har bestämt att hon blir frisk nu, fortfarande finns inget annat. Det vänder nu och hennes krafter kommer igen och snart ses vi igen...förhoppningsvis så gör vi det vi tycker så mycket om.....Och säkert är åtminstone PIFF där...PUFF kanske inte är med den här gången. *ler*
Tänker på alla bra stunder, tackar dom som gjorde att vi träffades!
Vännen, jag är så tacksam att du finns, det finns inte många som du!
Som jag skrev i ett SMS: skickar kraft, styrka och mod!
Jag var på en föräldraträff igår. Det kändes verkligen bra att få prata av sig lite.
Saker är verkligen så mycket lättare att bära om man är fler som delar bördan.
En tröst är också, även om den kan kännas lite egoistisk, att det finns de som har det värre. Vi har det så bra om man jämför.
MEN, var och en har sitt eget lilla helvete, man SKA inte jämföra.
Var till min fantastiska läkare också för ett nytt läkarutlåtande. Han har en hälsning till alla som ska tycka så mycket om mig och mitt mående:
"Men det är väl ändå ditt ord som räknas i det här fallet?!"
SÅ ni som tycker er veta vad som är bäst för mig, läkaren var snäll, jag tar i mer och säger"sköt er själva och lägg er inte i mitt liv", skit i vad jag gör!
Att sopa rent framför sin egen dörr är alltid så mycket bättre. TYVÄRR i dagens perfekta samhälle, eller snarare det som är på väg att bli ett samhälle för de perfekta, där passar jag inte in.
Jag tänker fortsätta att lyssna på min kropp. De som inte gör det får betala ett högt pris förr eller senare.
Grattis också till er som tror sig er alltid ha rätt. Jag har förstått i alla fall att hälsan är viktigast.
Jag kommer INTE att vinna tävlingen "Den som har flest prylar när den dör vinner",
men jag tror att jag kommer att ha förståndet i behåll!
Hittade en underbar sida...och på den sidan kunde man "adoptera" både det ena och det andra.
Eftersom jag har en vän som behöver massor av stöd och varma, skyddande tankar, så "adopterade" jag en björn till henne.
Tänker på dig vännen. Du ska bli frisk nu, efter den första operationen fanns det inget annat. Det gör det inte nu heller, jag tänker att det måste blir bra, för det finns inget annat!
STRED på skolan gjorde jag och det blev bättre...Sonen är glad när han går hem från skolan och det är värt allt! Livet blir inte bra när den man älskar mest inte mår bra. Nu är det lugnare för honom och vi kan njuta av livet igen.
Igår gick jag över en timme med Iza och det känner jag av idag.
Tog ändå en promenad på 35 minuter, bra för att ha så pass ont tycker jag. Hon är en glädje.
Träffade "nypermade" tjejen med toppluvan i morse, det var gött också!
Mannen har varit på kurs och borde vara på väg hem..han är saknad!!!!
SÅ TILL KICKEN!!!!!!!!
Sitter just nu 0ch lyssnar på min nyaste skiva som kom i förrgår....Den bokade jag tidigt i höstas för att få den i samma minut som den släpptes!
Det är Josh Grobans tredje och han är alldeles fantastisk som vanligt!!!!!! Jag bara ÄLSKAR hans röst och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta!
SÅ FANTASTISKT är det att jag blir alldeles omtumlad! Just love him!!!!!
Kanske vi har tur nu...om man nu ska kalla det för tur.
En del saker som är positiva har hänt på Sonens skolfront, kanske det blir lättare för alla nu.
Tills nu har det känts som om alla ser att det brinner för fullt, men det enda stöd vi har fått, är ett löfte om en halv hink vatten nån gång nästa år.
Liknelsen är nästan skrattretande...så löser man inget, det är en sak som är säker.
Nu går vi vidare med våra huvuden högt, nu håller vi tummarna för att det blir bättre.
I morgon ska vi på stan och köpa nya vinterkängor till mig. Vi har tydligen en skoätare här i huset, av mina gamla kängor finns inte ett spår!
MYCKET mystiskt.
Nåväl, de gjorde ont åt mina fötter, så jag måste ändå ha nya.
Finns ett svar på det efter försöket. "Det vete fan".
Var och handlade lite nytt foder till kära nakenfisen. Gjorde några andra ärenden och sen hem, ut på prommis med hunden..Sen inget mer. Var med familjen, det är gott nog.
SÅ, kära Kvasthilda...inte mycket har hänt idag, men du fick din blogg.
Tackar miljoner ggr för stövlarna och jackorna! Sonen är MYCKET nöjd!
Det var längesen jag var på stan. Syster och jag tog en tripp idag.
Alltför länge har saker varit jobbiga, jag har varit trött och ledsen, min energi som jag haft har gått åt till sonen och hunden. Vi åkte på stan och shoppade lite, tittade på annat än mina fyra väggar och det var uppfriskande.
Små, små steg framåt tas det med sonen i skolan, vågar vi tro att det vänder nu?
Hoppas det, åtminstone så att man får hämta andan ett tag.
Regn, regn, regn, det har det varit i flera dagar. Inte ens det kan man säga, som så många slänger ur sig i sommartider...att det är bra för potatisen.
Ingen är glad för att en massa vatten vräker ner...Allra minst vår nakna hund.
.